Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg 1842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
sig ur sig sjelf; hvarföre ock man aldrig kommer till
personligheten, om man ej med den begynner.
Vi säga då, i enlighet med den princip som är den
ledande i hela vår framställning: att Gud sjelf såsom
personlighet, äfven i sin högsta enhet, ej kan fattas utan
såsom egande inom sig en personlig åtskilnad, i följd hvaraf
han utaf evighet frambragt sin med sig sjelf lika
gudomligt-sjelfständiga motbild, som är Gud i Gud, det Ord
hvarigenom allt skapadt blifvit och blifver; att friheten, som är
den meddelade sjelf ständigheten, emedan endast en fri
enhet är den som är Guds väsende värdig, i sig sjelf måste
anses såsom varande både meddelad och icke meddelad,
emedan friheten just består deruti att den är sin egen
orsak, hvarigenom den skapande förmågan, menskligen att
tala, liksom satt sig sjelf, utom sig sjelf; — att det
menskliga väsendet, såsom fritt, derföre ej heller kan fattas
annorlunda än såsom i sig sjelft varande både genom och
uti Gud, och såsom till sin princip med det gudomliga
enigt; — att, om menniskan från sitt upphof affallit,
möjligheten af ett sådant affall ligger i friheten sjelf, hvilket
för öfrigt mindre är en förklaring än ett erkännande af det
oförklarliga; — att verkligheten af detta affall således ej
heller kan bevisas, endast erfaras, hvilken erfarenhet sker
med detsamma som menniskan kommer till medvetandet af
det onda, som samtidigt med medvetandet af det goda
uppstår; — från hvilket ögonblick alltmer, i samma mån
som hon sjelf lefver i det godas kärlek, den förgängliga
skapelsen för henne förklarar sig såsom ett verk af gudomlig
barmhertighet, genom hvilken tid och rum blifvit henne
förunnade för att från det förgängliga rena sig i och genom
Gud, och med sitt upphof förena sig åter. Det
förgängligas mål är nämligen att det oförgängliga derutur skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
