Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild. 1820 - Tillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Guden och verldens frälsare och försonare af menniskorna
dyrkasTy han har försonat — ej sig sjelf, liksom skulle
han i sin eviga salighet känna vreden, då fastmer sjelfva
uppenbarelsen blott som en akt af oändlig kärlek kan
tänkas; utan han har Öppnat vägen till försoning med sig
för menniskorna, som till affall missbrukat den
sjelfständighet han dem med sitt eget beläte ursprungligen
meddelat; och han försonar dem på samma gång tillika
dagligen med sig sjelfva, i sin kärlek till inbördes kärlek. —
Genom denna uppenbarelse, hvilken, såsom sagdt,
förnuftet ej ur sig sjelft kan föda, ehuru den uppfyller allt och
långt mer än förnuftet kan tänka \ är nu ock filosofien
’ Christendomen, d. v. s. läran om en personlig Gud, är i min
tanka den enda sanna monotheism. All annan (om den Sr
konseqvent) stannar endera i pantheism eller i den abstrakta deismen,
som genom de fatalistiska resultater, hvartill den oundvikligen, om
man vill göra sig reda för sitt tankesätt, leder, sjelf blott visar
sig vara en förklädd (rättare förtorkad) pantheism. —
Christendomen, sade vi, är den enda konseqventa och lefvande monotheismen,
nämligen då läran om de tre personerna i gudomen utgår;
hvilken ock gifvit anledning till den crassa ideen om försoningsläran,
att den andra personen i gudomen skulle med att offra sig sjelf
försona och tillfyllestgöra den första personens straffande
rättfärdighet. — Gud förskjuter ingen; men väl är genom gudomlig lag
och ordning synden alltid sitt eget straff; så att då menniskan
känner Gud endast såsom straffande hämnare, känner hon
egentligen ej honom, utan den i henne sjelf genom synden förbittrade
gudomliga principen. Sjelfva den allsmäktiges straffande
rättfärdighet är ingen annan än hans förbarmande kärlek, som utesluter
ingen, utom den som utesluter sig sjelf och då lemnas att bli (en
gång säkert) sin egen straffare och hämnare.
4 »Der erste, dem auf dem Wege reiner Vernunftforschung als die
allés versöhnende Lösung des grossen Räthsels der Gedanke in die
Seele sprang, dass ein persönliches Wesen Urheber und Lenker
der Welt sein möge, war davon unstreitig wie von einem Wun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
