Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvårds-frågan (1839) - Fjerde artikeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
och till dessa enklaste menskliga behof hörer äfven något
att akta, att vörda. Väl bekant med de nödtvungna
upp-olTringarne, finner det företrädesvis föremålen för denna
aktning och vördnad i förmågan af de frivilliga; och här
var den ursprungliga hemligheten af de högre ståndens
makt. Ty både krigarens och prestens kall är stäldt på
lif och död, och derigenom upphöjdt öfver bägge.
Domaren, i den samvetsgranna utöfningen af sitt kall, står ej
mindre högt. Sådant känner och förstår massan, och
följer och låter till en tid äfven tygla sig genom skenet,
om ock verkligheten i dessa högre regioner alltmer går
förlorad. Den aktar naturligen ståndet hos presten,
domaren, krigaren; den aktar icke ståndet, såsom sådant,
hos den endast på förvärf stälde borgaren; ehuru den kan
akta menniskan uti ståndet. — Hvad medel återstår då
för ett företrädesvis borgerligt samhälle, att af fulket vinna
den aktning detta förr gifvit åt de högre klasserna, men
hvilken det synes vida mindre böjdt att egna åt
företräden närmare dess egen krets? Det återstår endast att låta
menniskans värde genomtränga ståndet. I sjelfva verket
komma alla alltmer ned på tredje ståndets grund. Detta
stånd är derigenom mer än någonsin underkastadt den
nödvändighet, på hvilken vi redan häntydt, att ersätta och
i sig upptaga de andra stånden. Ej förgäfves bäras
vapnen icke mera blott af soldaten’, utan af medborgaren; ej
förgäfves är kyrkan icke mera uteslutande presterskapets,
utan tillika alltmer den christliga församlingens
angelägenhet. — Kapitalistens beqvämliga hvila efter väl förrättadt
jordiskt förvärf är icke mensklighetens mål. Mot en klass,
som skulle våga att så anse det, kastar hopen bort sitt
lif i förtviflade uppror; vore det ock blott för att
emot den betyga sitt förakt. — »Skulle ett nytt slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
