Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Uppsala föredragna historiska kurs - Första föreläsningen (Den 17 Oktober). Om personlighets-principen i förhållande till samhällets utveckling - Konungamakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stort arbete i Europas historia. Detta arbete låter sig med
få ord så uttryckas, att, liksom medeltidens ståndsbildning
bröt den gamla, ur den hedniska familjen härstammande
både friheten och träldomen, så har i nyare historien
ståndsmakten blifvit kufvad af konungamakten. Konungarne
ha utfört detta arbete, såsom stats-enhetens första
representanter. Denna hade ej kunnat göra sig gällande utan
protest mot det förmenta gudomliga privilegium,
hvarigenom kyrkan, sjelf det första ståndet och tillika det
verldsliga samhällets motsats, hade velat beherrska och kufva
detta. Det är det verldsliga samhällets
sjelfständighets-förklaring; och den har först blifvit afgifven af konungarne.
Derföre utvecklade sig alla maktens nya medel dem till
mötes. De nya soldathoparne, den nya lärdomen, det nya
civilståndet, det ur kyrkan först utgångna, sedermera i
städerna utbildade förvaltnings- och drätsel-väsendet, allt
erbjöd sig till deras tjenst. I rättvisans skipande trädde
de emellan och öfver de särskilda korporationerna. De
allt större krigen gjorde dem allt mer till herrar öfver
utlagorna. Efter reformationskrigen var deras makt, ej
mindre i den katholska än den protestantiska verlden,
befästad. Det är konungarnes representation af stats-enheten,
så i yttre som inre afseende, som fört dem till öfvermakt,
ja till envälde. Denna princip var högre än stånds- och
korporations-principen. Det är konungarne som brutit
denna. Huru skulle de mer kunna stödja sig på den? De
ha i trehundrade år oupphörligt undergräft och ändtligen
tillintetgjort ståndens gamla sjelfständighet. Den hvälfning
som vår tid i följd deraf bevittnat, är i sjelfva verket
deras eget verk. De kände ej igen det; så mycket mindre
som de sjelfva hade ställt sig icke i midten af samhället,
dit de höra, utan på kanten af samhället, nämligen på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
