Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Uppsala föredragna historiska kurs - Tredje föreläsningen. Utkast till de Svenska ståndens historia - Revolutionen i Sverige 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
ständer. De ofrälse stånden uteslöto ordet samtlige,
derigenom bindande konungen vid tre stånds pluralitet.
Deremot protesterade adeln; ehuru särskildt i denna
konungaförsäkran förklaras, att till privilegiers ändring fordrades
alla fyra ståndens bifall. Här gälde mera än som syntes:
det gälde i första hand adelns gamla anspråk att ej kunna
öfverröstas; det gälde i andra hand de adeliga privilegierna,
hvilkas förmur detta i sjelfva verket hittills upprätthållna
anspråk ansågs vara. Blotta faran var nog att beröfva
regeringssättet sitt stöd hos största delen af adeln.
Ståndsregeringen råkade i ohjelplig villervalla och måste gifva
vika för konungen i 1772 års revolution.
Konung Gustaf III:s regering utmärker i vår historia
en egen öfvergångs-epok. Den bragte inre motsägelser i
dagen, hvilka lågo både i konungens karakter och i den
af honom införda författningen. Han hade gjort
revolutionen af den 19 Augusti 1772 med lika djerf som lätt
och lycklig hand. Det var en förändring af den politiska
skådeplatsen, som skett inom några timmar, som kostade
ingen blodsdroppe, af folkel helsades med förtjusning,
och var egnad att sätta konungens mildhet i den vackraste
dag. Han berömde sig sedermera deraf att han i tre
dagars tid innehaft den största suveränitet som någon
regent egt, och sjelfmant lemnat den ifrån sig.
Illusionerna af en stånds- och parti-regering hade
flytt; men andra trädde i stället. Konungen ville enväldet
till saken, men ej till namnet. Att han skydde för namnet,
låg i allmänhet i karakteren af den upplysta despotismens
regentskola, hvilken han tillhörde, men hade äfven andra
skäl i hans egen ställning. Ordet suveränitet, i den mening
man här dervid fäste, var ett med skäl i Sverige fruktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
