Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svar till professor Fryxell (i anledning af skriften: ”Om aristokrat-fördömandet i Svenska historien, jemnte granskning af tvenne blad i prof. Geijers trenne föreläsningar”) 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4GG
sina lifegna. Men missbruk deraf egde ofta rum, och
kunde svårligen förekommas i en tid, då allsköns våld
upplöste samhället. Förtrycket grundade sig dock icke på ett
stadgadt rättssystem, såsom det feodala. Det var
lagstri-digt, icke lagenligt. Genom de kungliga gårdsrätterna
stäldes konungarnes hoffolk och krigsmän, för sina
förbrytelser inom borg och läger, under ett särskildt
domsvälde och en särskild strafflag, i allmänhet strängare än
landslagarne. I den första gårdsrätten af 1319, i fall den verkligen
blifvit då och således i konung Magnus Erikssons namn
af dess förmyndare utfärdad, blef det rådsherrarne tillåtet
att äfven inom sina gårdar densamma använda. Detta
privilegium, som de sjelfve skola ha gifvit sig, bekräftades
i enahanda huslagar af drottning Margareta och konung
Erik af Pommern, samt utsträcktes till "konungens
höfvidsman och embetsmän, ehvar de helst stadde voro." Men de
höga herrarnes makt att sjelfve dömma och straffa sina
enskilda tjenare var icke en i folkets lagar erkänd och
uti dess förhållanden inverkande domsrätt. Deras
landbönder voro icke densamma lagligen underkastade, ehuru
sådane blefvo, i förhållande till jordegaren, utan åtskilnad
af hans stånd, uti landslagen ansedde såsom ett slags
legodrängar. De egde dock att tillgodonjuta allmän landsrätt,
åtminstone intill dess aristokratien ernått, i densamma
medgifna privilegier, sin yttersta höjd under detta
tidehvarf. –Ibland Svenska stadgar från medeltidens
tvänne sista århundraden utvisa de ofta upprepade
förbuden mot våldgästning, samt de föreskrifna anstalterna att
den förekomma, huru folket under de mäktigas
sjelfsvåld och fejder misshandlades.–Men landsfreden
kunde ej genom ett så svagt medel, som dessa inrättningar,
skyddas, och fruktlösa blefvo äfven de föreskrifter, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
