Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bönens välsignelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖNENS VÄLSIGNELSE.
141
Bönen drager icke Gud till oss, utan den drager
oss till honom.
När Jesus vandrade här på jorden, lärde han
sina lärjungar att bedja. Han undervisade dem,
att de skulle dagligen framställa sina behof för
Gud och kasta alla sina omsorger på honom.
Och den försäkran han gaf dem, att deras böner
skulle blifva hörda, gäller äfven oss.
Jesus själf bad ofta, under det han bodde
bland människorna. Vår Frälsare gjorde sig
likställig med oss i våra behof och svagheter, i
det han i bön sökte ny styrka hos sin Fader,
att han måtte vara beredd att uppfylla sina
plikter och att uthärda de honom föreliggande
pröfningarna. Han är vårt föredöme i allting.
Han är en broder i våra svagheter, »frestad i
allting likasom vi»; men enär han var syndfri,
ryggade hans natur tillbaka för allt ondt; han
uthärdade strider och själskval i denna syndiga
värld. På grund af hans mänskliga natur var
bönen för honom ett behof såväl som en
välsignelse. Han fann tröst och glädje i att
samtala med sin Fader. Och om människornas
Frälsare, Guds Son, kände behof af att bedja,
hur mycket mer borde vi, svaga, syndiga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
