Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Polykrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Så beständigt hade väl sällan lyckan smålett emot
någon dödlig! Ingen plan slog felt för honom, intet
företag misslyckades; han kunde dristigt våga de
djärfvaste företag.
Men detta ständiga lyckans solsken, som till utseendet
aldrig undanskymts af ett enda moln, aldrig afbrutits
af en storm, kom hans vän Jdhmes att hafva för
honom. Han skref derför ett hjertligt bref till
sin bundsförvadt på Samos och meddelade honom sina
farhågor. »Vän», skref han till honom, »din lycka
är onaturlig, och derigenom ingifver den oro. Se,
endast genom ett ombyte från lycka till smärta,
blir menniskans hjerta luttradt; endast derigenom
att efter glädje följer smärta och efter olycka
åter lycka, blir menniskan satt i stånd att bestå
inför den store Osiris domarestol. På en rättvis
vågskål afvägas den dödliges fröjder och tårar;
det ena utjemnar det andra; endast smärta eller
endast glädje är ej bestämd åt någon menniska på
hela jorden. - Se, derför beklagar jag dig. Du har
hittills njutit ett öfvermått af lycka. Jag rädes,
att öfver dig kommer att utbryta en förfärlig olycka,
ty bedröfvelsens och smärtans vågskål är för dig ännu
tom. Men båda vågskålarne skola blifva lika; tro det,
käre vän, tro det! - Derför, förekom ödet! Skilj dig
från det som ligger dig mest om hjertat, bered dig
ined egen hand en olycka; lägg sjelf med egen hand
en tyngd i smärtans vågskål, - gör det, ty olyckan
uteblifver icke!»
Denna skrifvelse ingaf Polykrates mycken oro; han
fruktade att vännen torde hafva rätt och beslöt att
lyda honom.
För sin dyrbaraste klenod ansåg han en signetring. Det
var en präktig, i guld infattad smaragd (Plinius
säger att det varit en Sardo-nyx), på hvilken
var graverad en lyra. Konungen beslöt att skilja
sig från denna dyrbara skatt. Dyster for han ut på
hafvet i en präktig båt, ledsagad af kronans store,
slungade den kostbara klenoden i de skummande vågorna
och återvände bedröfvad hem. Han ångrade hvad han
hade gjort; ty han saknade oupphörligt sin klenod;
han saknade ständigt ringen på sitt finger och han
tänkte: »Hvarför har jag ej kastat i hafvet något
annat ur min skattkammare? Intet hade smärtat mig så
mycket som förlusten af denna ring.
Några dagar derefter inträder en fattig fiskare
i konungens kök. Han hade fångat en fisk så stor
och skön, att han aldrig sett någon dylik. »Den»,
tänkte han, »skall konungen ha». Gåfvan emotages,
- fiskaren belönades, - köksmästaren tillreder
fisken. Då inträder konungens mun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
