Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Söndring och slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2o5
äro öfveiiemnade åt oss och för att tillintetgöra dem
behöfves endast uppoffringen af våra lif. Halliar,
Halliar (Nattens Gudinna), hör oss! Det svärja vi
vid den store Osiri som hvilar på Pilak, de skola ej
komma lefvande tillbaka! Yi vilja föra dem omkring
i öknen tills de omkommit alla, alla. Sänd dina mest
brännande strålar ned pä oss, o store Ra (Solens Gud),
och du, allgode Anukc (Jordens Gudinna), skicka dina
glödhetaste sandhvirflar öfver våra hufvuden! Yi
begära ej att få hvila i Kemis svala berg, - vi vilja
begrafva oss i den eviga sanden.))
Följande morgon uppbröt hären.
O, hvilka mödor, hvilken outsäglig nöd och plåga
hade ej Asiens olyckliga söner att utstå! Först den
förfärliga hettan; den glödande sanden brände de
framtågande eröfrarnes fotsålor, - ingenstädes fann
man en flod, en bäck, en brunn, en källa! Redan
efter några få timmar måste man hvila, derefter
såg man sig nödsakad att ånyo rasta under dagens
starkaste hetta och afvakta aftonen för att fortsätta
marschen. Men var den första dagen - på hvilken
man ariträdt marschen med friskt mod - plågsam,
så var den andra ännu långt rysligare. Och likväl
började den rätta nöden först på tredje dagen, sedan
man lemnat sidodalen, som går fram mellan de Libyska
bergen, och numera var ute på slätten. Snart var all
uthållighet försvunnen, all lefnadsfriskhet borta;
långsamt och misslynt, drog hären framåt; hvar och
en släpade sig endast med möda vidare och nedlade
sig ej af den orsak att han i sådant fall skulle,
inom få timmar, så mycket säkrare hafva jämmerligen
omkommit. Men redan på fjerde dagen blefvo ansenliga
skaror efter, nedföllo och dogo. Med hemskt lugn
fram-skredo de egyptiska vägvisarne och så ofta de
tillfrågades om man ännu ej vore snart vid målet,
svarade de kallblodigt: »Jo snart. Tålamod, tålamod,
vi komma allt närmare.»
Följande dagen omkommo ånyo flere tusen. Rasande föllo
Perserne öfver vägvisarne, misshandlade dem rysligt,
slogo ihjäl några af dem och. skreko: »Tag lifvet af
dem, de egyptiska förrädarne, ty de föra oss vilse!»
Men fältherrarne och anförarne lugnade ånyo hären och
sade: »Hvem skall då föra oss vidare, när dessa äro
döda? På deras lif bero våra. De vilja lika litet dö
som vi. Derefter kallade de vägvisarne inför sig och
frågade: »Äro ni också fulkomligt säkra på vägen? Och
huru länge dröjer det innan vi komma till målet?» »Yi
äro fullkomligt säkra på vägen,» svarade dessa. »Ni
kunna se det deraf, att vi i öfvermorgon, på sjunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
