Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om bevisen för Guds verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven något mer, nemligen ett viljande af trosinnehållet, viljans
och lifvets determination efter tron och efter trosföremålet.
Genom den religiösa tron och dess föremål har menniskan ett
universelt motiv för sitt handlande, d. v. s. ett motiv, som icke
erkänner något annat motiv jemte sig såsom med sig
koordineradt. Men den religiösa tron i teoretisk mening måste omsättas
i religiöst vetande, såvida den skall erhålla klarhet, fasthet och
konsistens för menniskan. Utan vetande kan tron dels blifva
oren, blifva vantro och dels öfvergå i tvifvel. Utan vetande kan
tron lätt i sig upptaga sinnliga momenter. Tron kan i teoretiskt
afseende öfvergå till vidskepelse, superstition, och i praktiskt
afseende till fanatism, om den icke förbindes med religiöst vetande
eller om den icke erhåller den klarhet och renhet, som endast
vetandet kan gifva. Superstition är sinnliga momenters
upptagande i den religiösa tron och religiös fanatism innebär, att man
på våldsamt och besinningslöst sätt söker göra gällande i lifvet
de sinnliga momenter, som man har upptagit i sin religiösa tro.
Religiöst vetande och religiös bildning äro derför af stor vikt
för att den religiösa tron skall erhålla renhet och klarhet.
Den första förutsättningen för möjligheten att bevisa Guds
existens var, att något för oss skall vara gifvet, som har en
nödvändig och klart insedd verklighet, så att dess icke-vara innebär
motsägelse. Med det verkliga förstå vi det konkreta och aktiva,
det verkande, det, som åstadkommer verkningar och som
således hos sig har kraft eller substantialitet, i motsats mot det
abstrakta och tänkta såsom blott sådant, som icke är det verkliga
utan endast bestämning hos ett verkligt och som icke heller är
aktivt och verkande. Finnes det nu något för oss gifvet, på
hvars verklighet vi icke kunna tvifla? För det första vår egen
ande, vårt eget lif, vårt tänkande och fria viljande eller vår
sjelfbestämning. För det andra har äfven verlden en otvifvelaktig
verklighet för oss. Huru kunna vi vara fullt vissa på att dessa
äro verkliga? Att vi sjelfva äro verkliga såsom förnimmande och
viljande väsenden är visst, ty om vi sökte betvifla vår egen
existens, så ger redan tviflet tillkänna, att vi äro verkliga. Eller,
förnimmande och viljande äro former af aktivitet och det, som
är aktivt eller verkande, är verkligt. Det, som icke är, kan icke
verka. Och vidare är äfven verlden verklig, emedan äfven hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
