Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra och motsatta åsigter. Enligt Boström är det det
relativa och ändliga öfverhufvud, som utgör filosofiens
deklarandum eller som fordrar sin förklaring ur ett
absolut eller oändligt. Det är nu tydligt, att om Guds
egna bestämningar vore relativa, ändliga och inskränkta,
sä vore äfven dessa ett deklarandum, alldenstund äfven vid
dem häftade den motsägelse, vara och icke vara, som
menniskoanden har ett oafvisligt behof att hätva.
Relati-viteten är för den tänkande anden relativitet, den må
träffas hos Guds eget väsendes bestämningar eller hos
menniskan och hennes verld. För den verklige tänkaren
gäller frågan egentligen icke livad som är relativt, ändligt
och inskränkt, vare sig detta är vatten, luft, atomer eller
ande ocb lif, utan frågan gäller relativiteten såsom blott
sådan, den må inhærera hos hvilken verklighet som helst.
Men för att det relativas och ändligas mångfald skall vinna
sin förklaring, måste hos Gud sjelf finnas en mångfald, som
är absolut eller oändlig. Mångfald hos det relativa
förutsätter mångfald bos det absoluta. Ty hade det absoluta
sjelft ingen absolut mångfald af vara eller väsenden, så
kunde det icke heller tjena till förklaringsgrund för det
relativas mångfald. Ur ett absolut, hvilket såsom sådant
vore rent enkelt eller mångfaldslöst, kan ingen mångfald
förklaras. Nu har Boström visat, att det är Gud och de
absoluta väsenden, som äro hans innehåll eller
bestämningar, som ligga till grund för entia relativa, de ändliga
andarna och deras relativa verldar. Jag hänvisar till de
i det föregående gjorda citaterna ur Boströms skrifter.
Det är sålunda icke den relativa, ändliga och inskränkta,
utan tvärtom den absoluta eller oändliga karakteren hos
Guds bestämningar, som med nödvändighet förutsattes för
förklaringen af menniskan och hennes verld.
Fenouien-verlden har sin närmaste förklaringsgrund i
menniskoandens ändlighet eller i andens oförmåga att fatta sitt eviga
innehåll så, som det i sig sjelft är. Anden åter är
absolut fullkomlig såsom idee eller Guds bestämning; men då
han såsom en form af sjelfmedvetande icke blott är
bestämning hos Gud utan äfven tillvarande subjekt för sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
