Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska. 75
seende icke fick allt till ett helt, så blir menniskan icke heller ett
väsen, när hon ses både såsom teoretiskt och praktiskt subjekt.
Såsom teoretiskt subjekt är menniskan i det hela sinlig, under det
att det förnuftiga är transcendent; såsom praktiskt subjekt
deremot är menniskan förnuftig, hvarvid det sinliga är transcendent.
Men mellan sinligheten och förnuftet eger enligt Kant en
oöfvervin-nerlig motsats rum. Anledningen, hvarför Kant icke får menniskan
till ett väsen, är den samma här som i teoretiskt afseende eller
den, att han icke har uppvisat, hvad själen är i sig sjelf eller till
sin substans, ty substansen är enheten i alla menniskans
förmögenheter, krafter och bestämningar. På grund häraf har Kant icke
kunnat visa, att menniskan är en enda förmåga, sotn efter olika
indelningsgrunder låter specificera sig i olika förinögenheter. Så
indelas menniskan i sinlighet och förnuft, om man afser
innehållet eller de olika individuella verkligheter, fenomenet eller
väsendet, som bestämma henne, samt i teoretisk, praktisk och estetisk
förmåga, oin man afser det olika speciella ändamål, af hvilket hvarje
förmåga är förmåga. Teoretisk förmåga är anden, såvida han är
förmåga af ett egentligare och klarare sjelfmedvetande,
praktisk förmåga, såvida han är förmåga af ett afsigtligt och fritt
förändrande, nemligen af det, som för anden är yttre, till harmoni och
samstämmighet ined det, som för honom är inre, och slutligen
estetisk förmåga, såvida han är förmåga af harmonisk verksamhet
såsom blott sådan; och alla dessa förmögenheter äro sinliga eller
förnuftiga, allt efter som deras funktioner ha till innehåll fenomenet
eller väsendet. Det möter ingen svårighet att fatta menniskan
såsom ett enda organiskt väsen, om man rätt fattar betydelsen af
dessa förmögenheter samt af de grader och former, under hvilka de
framträda och ser dem alla såsom varande en och samma lefvande
eller sjelfmedvetande ande, betraktad i olika afseenden. Men Kant
har icke utredt hvad själen är till sitt väsen, icke lemnat någon
tillfredsställande indelning af hennes förinögenheter och funktioner och
särskildt icke utredt förhållandet mellan teoretisk och praktisk
förmåga och verksamhet samt mellan teoretisk och praktisk filosofi.
Vidare är det en brist hos Kant, att etiken icke är en
filosofisk eller kategoriskt giltig vetenskap utan endast en lära, som
innehåller praktiska postulater, är föremål för en praktisk tro och
eger hypotetisk giltighet. Kant har icke utgått från det allmänna
begreppet om sedligheten såsom etikens föremål och på
demonstrativ väg ledt sig till ett sammanhängande och fullständigt helt af
begrepp, som ega samma giltighet som principen sjelf, utan han har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
