Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
tänkandets lagar, är ofri, under det att hon i ett annat afseende
deremot, eller såvida hon framstår såsom vilja, är fri; men detta
betyder icke, att kausaliteten är annat än teleologisk eller att det
finnes andra orsaker än causae finales. Det i tiden’ varande, som
föregår verkningars framträdande, är icke någon verklig orsak,
emedan det är osjelfständigt, utan endast ett fenomenelt vilkor för
verkningar eller ett material, hvari de framträda. För att finna en
verklig orsak måste man gå till det tidlösa eller eviga, som är
sjelfständigt, och af detta är allt i tiden varande, som är sinligt, sjelft
endast en verkan i och för menniskan. Den empiriska kausaliteten
är följaktligen endast ett sinligt och motsägande föreställningssätt,
som vid en rationel betraktelse af den gifna verkligheten upplöser
sig. Deri, att Kant koordinerar med hvarandra tvänne motsatta
kausaliteter, naturens och andens, se vi en rest ännu qvar af den
gamla kartesianska dualismen. Ser man deremot all verklighet
såsom ett innehåll hos menniskans ande, så måste verkligheten i
det hela vara bestämd af lagarna för andens egen utveckling, hvilka
lagar äro teleologiska och organiska. Och endast med dessa lagar
står friheten till sammans, men icke med empiriska och oorganiska.
Hvad vi kalla mekanisk och dynamisk förändring innebär icke en
total frånvaro af teleologi eller utveckling, utan är endast en grad
af denna, till hvilken den också förvandlar sig, när den ses i
sammanhang med lifvet eller i sammanhang med menniskans ande.
Men de nu anförda skälen äro icke de enda, som för Kant
måste leda till förnekande af friheten. Friheten omöjliggöres äfven af
det sätt, hvarpå Kant uppfattar det praktiska förnuftet, som enligt
honom är subjektet för friheten. Dä det praktiska förnuftet är
abstrakt, så kan det icke vara fritt. Friheten är en form af
sjelfverksamhet och sjelfmagt, men det abstrakta kan icke verka, utan
endast det fullt konkreta eller individuella, och ej heller framstå
såsom en magt öfver bestämningar. Dä det praktiska förnuftet är en
abstrakt form, så kan det icke ega den relativa sjelfständighet och
magt, som tillhör friheten. Det är endast den sinligt förnuftiga
anden såsom konkret bestämd som kan framstå såsom den magt, som
kan aktualisera eller icke aktualisera möjliga bestämningsgrunder.
Taga vi åter i betraktande den fjerde bestämningen, som vi
funnit vara väsentlig för sedligheten, nemligen hennes bestämdhet
af förnuftet, så visar det sig äfven här, att Kant icke har fört
undersökningen tillräckligt långt fram. Kant har visserligen
framhållit, att sedligheten har sin princip i förnuftet, men deremot har han
icke uppvisat möjligheten af en förnuftig bestämdhet hos menniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
