Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
verkliga i det sinliga materialet ett högre osinligt innehåll, utan
endast i kamp och strid mot hindren och det onda, så kan
menniskan icke vara god, såvida icke ett ondt finnes, med hvilket striden
kan utkämpas. Denna strid kan icke heller leda till någon harmoni
i menniskans inre, emedan detta skulle förutsätta, att de begge
sidorna hos menniskan, sinligheten och förnuftet, kunde bringas till
samstämmighet. Men då här en sida, som hör till menniskans
väsen, skall undertryckas, så omöjliggöres derigenom harmonien i
menniskans inre och känslan deraf, d. ä. lycksaligheten. Derför kan
lycksaligheten här icke vara ett harmoniskt och tillfredsställande lif,
till hvilket menniskan har att utveckla sig eller som framgår såsom
resultat af dygdutöfning och pligtuppfyllelse, utan blifver endast något,
som på yttre sätt förbindes med dygden. Lycksaligheten och
dygden stå derför icke i organiskt förhållande till hvarandra. Tvärtom
finna vi äfven här samma mekaniska och dualistiska uppfattning,
som vi funnit inom så många andra områden hos Kant. Grunden
till denna dualism eller till den söndring, som för Kant eger rum
mellan lycksaligheten och dygden, äfvensom till den negativt
rationalistiska ståndpunkt, som han intager i sin sedelära, är den skarpa
motsats, som enligt honom förefinnes mellan form och innehåll,
förnuft och sinlighet. Eller, anledningen är att söka i den brist, som
vi redan förut hafva framhållit, nemligen den, att Kant icke har
uppfattat menniskan såsom en verklig förmåga med ett potentielt
innehåll, som eger möjligheten af utveckling. Låter det deremot visa
sig, att sinligheten är ett potentielt innehåll, som är gifvet genom
anden sjelf, så kan menniskan ock utveckla sig till den magt öfver
sinligheten, soin är väsentlig för friheten. Och är sinligheten
derjemte ett fenomen för menniskan af det förnuftiga såsom väsen, så
kan den ock göras till organ och medel, till vilkor och
förutsättning för det förnuftiga innehållets aktualitet. Menniskan har då
icke endast att strida mot sinligheten eller att negera henne,
emedan sinligheten såsom varande andens potentialitet är
substan-tialiter ett med förnuftet och derför icke kan vara oförenlig med
detta. Dessutom kan striden mot sinligheten och
undanrödjande! af hiudren, som är ett negativt, icke vara menniskans ändamål,
emedan detta alltid är ett positivt. Det kan endast vara en form
eller ett sätt, hvarpå menniskan verkar för ett ändamål, men kan
icke vara sjelfva ändamålet eller det goda. Den negativa sida,
som ligger i all verksamhet och utveckling, hänvisar på eller
förutsätter ett ändamål, genom hvilket hon får betydelse och värde. Har
menniskan följaktligen ett positivt bestämdt ändamål, hvilket måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
