Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
offentliga vilja är hvad man uttrycker, då man säger, att der ingen
regering iinnnes, der finnes icke heller någon lag, som nemligen der
för tillfället är faktiskt gällande. Häraf framgår, att de förnuftiga
praktiska grundsatserna icke äro lagar utan endast lågformler. Dessa
lagformler kunna vara många och mångfaldiga, under det att den lag,
till hvilken de hänföra sig, är en och densamma. Såsom de religiösa
trosformlerna förhålla sig till den religiösa tron i praktisk mening, så
förhålla sig lagformlerna till de verkliga lagarna och till de viljor, som
bestämmas af lagarna. Den religiösa tron är det religiösa lifvet i hela
dess individuella bestämdhet, så vida det ledes af Guds ande såsom
lag, under det att trosformlerna endast äro abstraktioner, som
uttrycka olika sidor och momenter af troslifvets oändliga innehåll.
Vi hade gifvet, att rättigheter grunda sig på en praktisk lag.
Denna lag är gemensam för de viljor, som stå i rättsförhållande till
hvarandra, och måste derför tillhöra det hela eller samhället, inom
hvilket rättsförhållandet eger rum; ty den lag, som individen har i
sitt eget förnuft, gäller endast för honom, som ensam under
densamma har att subordinera, och är sålunda icke en lag, som för flere
är samfäld. Det är alltså samhället och dess lag, som verkar ti II—
låtelsen hos den ene och den motsvarande förbindelsen eller
rätts-pligten hos hvar och en annan i förhållandet. Häraf följer, att
samhället är ett förnuftigt väsen, en vilja eller personlighet, emedan
ingenting annat kan vara en praktisk lag eller gifva rättigheter och
ålägga motsvarande förbindelser. Det är nemligen endast förnuftiga
väsenden, som, när de komma till våra medvetanden och bestämma
våra viljor, för oss få formen af praktiska lagar och ändamål eller
af bestämningsgrunder och motiver för våra handlingar och
verksamhetssätt. Den lag, efter hvilken samhällets medlemmar ha att
konstant och harmoniskt samverka, kan icke sökas hos det lägre
eller hos de väsenden, som bindas af lagen, utan hos ett högre
väsen, under hvilket de lagbestämda väsendena ha att gemensamt
subordinera. Detta följer äfven deraf, att samhället icke får lägga sig
i eller befatta sig ined de angelägenheter, som tillhöra individen
såsom blott sådan och som följa af hans egen omedelbara lag. På
samma sätt som den lag, af hvilken den sinliga menniskan bör
bestämmas, icke är att söka inom det lägre, hos den sinliga
menniskan sjelf eller inom sinligheten, utan i ett högre hos menniskan,
nemligen i hennes förnuft, på samma sätt kan icke heller den lag,
af hvilken samhällets medlemmar böra bestämmas i sin verksamhet
såsom samhällsmedlemmar, sökas inom det lägre eller hos
individerna sjelfva, utan måste utgöras af ett öfver dem stående förnuft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
