Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinnen, huruvida jag skulle säga Lucy och mor
sanningen, när jag kom hem, eller icke.
Vilken sorg och vilken jämmer skulle icke uppstå
därhemma, om jag sade dem den! Hur skulle det
icke gripa gamla mor att få veta, att hennes gosse,
som hon i över tjugu år vårdat så ömt, vid vars
sjukläger hon så ofta vakat, på vilken hon offrat så
mycken omsorg, om vilken hon drömt så vackert, —
hur skulle det icke gripa henne att se sin gosse
berövad sin mandom, förstörd för livet och stående vid
vansinnets gräns av förtvivlan! Tjugu års omsorg
för sin sons välgång alltså förgäves, tjugu års
förhoppningar grusade . . . Åh, hon skulle dö av sorg
och grämelse. Jag kan icke tillfoga mor detta! Nej,
jag kan icke göra det, jag vågar icke.
Och så min Lucy, min älskade. Hur skulle du
mottaga min bekännelse? Hur fruktansvärt skulle
icke slaget drabba dig, du, som under kriget väntat
och gått i lyckliga drömmar om det ögonblick, då vi
äntligen skulle få förena oss! Ack Lucy, du kära,
varför njöto vi icke av kärlekens största sötma förut
under vårt smek och glam? Nu är det för sent —
ja, åtminstone för mig. Och om jag nu säger dig,
hur en granatskärva skändat din älskades kropp,
berövat honom hans könsförmåga, gjort honom
omöjlig till din make, att han aldrig skall kunna
tillfredsställa din åtrå, aldrig kunna bli far till din lilla gosse
eller flicka — vad skulle du göra då? Du skulle i
början knappt fatta den stora olyckan. Och när du
gjort det, skulle du börja gråta, häjdlöst, förtvivlat,
dag efter dag över dina besvikna lyckodrömmar. Och
kanske skulle du till slut känna motvilja, avsky för
mig, kastraten, som går omkring och gäller för man
och dock icke är någon man.
Å, Lucy, Lucy, jag kan icke tala om min skam
för dig!
För mitt sinne träda Lucys och mors ord vid
avskedet, när jag drog ut till det hälvete, där jag
gjordes omanlig. De uppmanade mig att gå med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
