Kval / 14 (1910) Author: Einar Håkansson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kval

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jag skälver av inre rörelse.

Se, allt detta, som gjorts, det är för mig.
Vilken sällhet och lycka väntar mig icke! Allt är
tillrett! Kom!

—————

Men jag skall icke komma. Jag skall för alltid
stanna på avstånd. Ty vad som här är tillrett, det
ar icke tillrett för snöpingar, kastrerade, män utan
mandom. Men en sådan är jag. Och för mig är
tillrett livslång förtvivlan eller — döden för egen
hand.

———

När jag blir ensam, går jag ut i skogen och gråter
och skriker ut min sorg och grämelse över min
förlorade lycka, och i vanmäktig vrede rasar jag mot
“gud“ och alla dem, som ställde till det krig, som
orsakat mig så namnlösa kval.

Å, jag vet, vilka som ställde till kriget, som
beslöto det! De sutto i lugn hemma, de, medan jag
tvingades att offra mig för dem. Och jag offrade
min mandom och hela min livslycka för dem. De
offrade intet, de, och vunno allt, och jag offrade allt
och vann intet! Förbannat!

Men jag vet vilka de äro, dessa herrar; jag skall
taga reda på var de bo — och de skola få dricka
den bittra kalk jag redan tömt i botten. Jag skall
intränga i deras boningar om natten och med min
kniv skall jag kastrera dem, grundligare än man
kastrerar en hund! Och när de vakna av
smärtorna skall jag säga dem: Öga för öga, tand för tand!“

Å, vad sorg och ve jag skall uppväcka hos dem,
och vad det skall fröjda mitt hjärta — att äntligen
finna olyckskamrater. Vi voro icke kamrater på
slagfältet; så bli vi det nu och få gemensamma —
inträssen: förtvivlan och livsleda.

Är jag vansinnig? Kanske. Men, vid satan, så
skall jag göra — ja, det skall jag . . .

Och när detta är gjort, då skall jag en kväll med
en båt ro ut på sjön, mitt ut på det djupaste stället

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>