Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under sin uppväxt fick Fredrika stundom göra besök
hos sin moder, som då bodde pä landet, hvilket
var henne en glädje , synnerligen då besöket fick vara
något längre, och i minnet kallade hon detta de lyckligaste
tider hon från sin barndom kunde minnas. Orsaken
härtill var, förutom kärleken till modren, dels hennes
starka tycke för landsbygden och den fria naturen, dels
hennes fostermoders temligen obildade, stundom äfven
brutala sätt, visserligen icke så mycket mot henne sjelf,
men som ändock ej undgick att verka frånstötande på
hennes finkänsliga sinne, så att med aktningen äfven
kärleken i väsendtlig mån förminskades; äfven fosterfadren
var långt ifrån finbildad, stundom ock hemfallen
ät dryckenskap, då råheten än mera framstod.
Hennes uppfostran blef mycket försummad, dels i
följd af ringa sinne derför hos de föga bildade fosterföräldrarne,
dels för det ringa tillfälle till undervisnings
erhållande för borgerligt folk som då för tiden gafs;
men hennes ovanligt ljusa förstånd och lefvande vetgirighet
ersatte mycket, och sålunda kunde hon med goda
skäl vinna anseende för framstående skickligket i allehanda
talanger och praktiska delar, der hon i väsendtligare
mån kunde vara sin egen läromästare, genom att
taga efter livad hon såg hos andra. Om denna tid yttrar
hon för öfrigt sjelf bland annat; ”Tidigt hade jag
begär att få klara begrepp om förefallande ämnen, men
blef ofta gäckad eller snäst vid mina frågor, och vande
mig då att tänka och leta efter upplysning på egen hand.
Denna blygsel och fruktan för att göra frågor har emellertid
varit ganska hinderlig för mitt begär att få veta.” — —
”Från barndomen hade jag en fallenhet att säga ut och
anmärka livad jag ansåg orätt, serdeles hos jemnåriga.
Detta gjorde stundom förargelse, men jag tyckte mig ej
liafva menat sä illa som det togs; ville dock gerna vara
qvick och på något sätt utmärkt, när jag icke blifvit
vacker, som jag nog skulle önskat. Denna önskan härledde
sig visserligen från romanläsningen, ty någon egentlig
fallenhet för behagsjuka lärer jag aldrig visat; har
väl gerna velat vara älskad, men icke förstått att med
några yttre omsorger tillvinna mig denna lycka. En
viss kanske alltför sträf uppriktighet och ett föga angenämt
lynne liafva häremot varit till hinder.” — Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
