Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Söndagen efter denna afton var jag ute i staden hos
andra flickor af min ålder. Då blef jag fram på eftermiddagen
hemkallad, och vid min ankomst befanns skälet
vara att E. infunnit sig på visit. Detta, att jag skulle
hem för att sällskapa med honom, förtretade mig så att,
om jag vågat, hade jag icke gått in, utan vändt om;
dröjde äfven i det längsta. Men hans anspråkslösa väsen
skingrade snart mitt dåliga lynne.
”Julen kom nära; han reste då till sitt långt aflägsna
hem. Jag tror det var samma år som hans mor hade
dött; hans far var död långt förut. Nyss blifven myndig,
var han egare af en betydlig förmögenhet och fri herre
öfver sina handlingar. Dock lärer lian mycket hafva
sörjt och saknat sin förträffliga moder, men var och
blef aldrig den som talade om sig och sina angelägenheter
utan synnerliga skäl, och då skedde det i möjligaste
korthet.
”Efter återkomsten till Carlstad började han ordentligen
umgås med sitt värdfolk, och bjöd ofta fruntimren
på spektaklet. Der satt han vanligen bakom mig, gjorde
frågor, och lyssnade på mina omdömen som om en vis
hade talat. Detta gjorde mig dristigare. En gång —
det var dock ieke på spektaklet — talades om stadens
vackra kyrka, och han hade, som jag vill minnas, icke
varit der. Jag sade då: ”det är en ful sed, att unga
herrar icke gå i kyrkan.” Han samtyckte och sade sig
hädanefter vilja göra det; ”det gör så godt,” sade han,
”att ibland blifva litet moraliserad.”
”En dag hände att en ung man från landet, som
börjat smickra och behaga mig, var i staden; han kom
en Söndagseftermiddag på besök till mina fosterföräldrar.
Värden var illamående och låg; jag sattes att spela piket
med den främmande — och vann. E. kom. Den förutvarande
gästen mulnade betydligt, steg upp, liqviderade
spelet, anvisade platsen åt E. och gick. Jag var
generad af de lemnade kontanterna, lät dem ligga, fortsatte
spelet, och vann ytterligare. E. måste gå upp
på sitt rum efter passande pengar. Med outsäglig vedervilja
tog jag emot dessa båda liqvider, dessa penningar
af två unga karlar, ehuru väl jag för öfrigt kunde behöfva
dem; en blandning af blygsel, stolthet och bättre
känslor rörde sig mägtigt i min själ. Från denna stund
härleder sig min ovilja mot kortspel, som eljest i dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
