Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 1. Till ljudläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adolf s. 219), vanligen dock kall; wåll ’vall’ (Rond. JR s. 77),
sannolikt u-omljud, motsvarande isl. vollr; grånd ’grand’ (U.
Hiärne Rosimunda 1665, Noreen-Meyer s. 131); hond ’hand’
(Gustaf II Adolf s. 250, jfr Holof. s. 32), jämte hand G. II A.
ib., tillhånda ’tillhanda’ (Rond. JR s. 21). Regelbundet uppträder
dock annars framför nd (n[n]) vokalen a; ex. se ofvan s. 85.
Om denna förlängning se närmare t. ex. Noreen Aschw. gr. § 129, 1.
o motsvarar nsv. u i toll ’tull’ (Qwarnetollen Gustaf II Adolf
s. 219), jfr -tullen ib. s. 218, fsv. -o- och -u-; toppen ’tuppen’
(Moræus Vit. s. 465 m. fl. st.), toppe ’tupp’ (Beronius Reb. s.
344), ännu kvar i dial.; djurnamnets grundord är som bekant
topp; betydelsen alltså: ’försedd med topp, d. v. s. tuppkam’.
Hund E. XIV:s kr. str. 383, Girs G. I s. 113 och Moræus Vit.
s. 461 ha hustro[1] jämte hustru(n). Vanlig under denna tid är
växlingen kong (Mess. s. 17, 56) och kung (ib. s. 17): den förra
formen förekommer dock hos Mess. betydligt oftare. — För
öfrigt erinras om participformer sådana som borne ’födda’ (Mess.
s. 51), men buren ’född’ (ib. s. 21), oomskorne (Brasck Ap. g.
s. 128, 129), sworne o. d. — ’Husbonde’ heter hos Brasck Ap. g.
s. 135 2 ggr hoosbonde, men s. 136 hwsbonde.
Försorgde (Girs G. I s. 101) är ty. versorgt.
o (uttaladt: kort öppet å) motsvarar nsv. ö i några fall;
för öfversiktens skull medtagas här äfven skrifningarna med å;
i intet fall föreligger naturligtvis någon öfvergång o > ö. Vi
ha antecknat: tors(s) ’tör, vågar’ (Mess. s. 150, 175), thor, thår
’tör, torde’ (Hund E. XIV:s kr. str. 34, Mess. s. 136) = fsv. þor:
fsv. þora, jämte det vanliga tör och törs ’vågar’ = fsv. tör(s);
torsta ’törsta’ (Brasck FP s. 11), tårst ’törst’ (Börk Dar. s. 39),
torst, torstig (Salberg), ännu hos Bellman vanliga former, se
närmare Andersson s. 86; trått ’trött’ (Kolmodin Gen. Aeth.
s. 274), trotnar ’tröttnar’ (Rond. JR s. 44, Rudbeck Atl. enl.
Noreen-Meyer s. 155), trottnar ds. (Lindschöld 1669, Hans. 4:
119), därjämte vanligen tröt(t) (t. ex. Prytz G. I s. 31,
Chronander Surge s. 75): trött är fsv. þrötter, isl. þreyttr, trotna är
fsv. throtna, isl. þrotna, af denna form har analogiskt trått
uppstått, ännu kvarlefvande i Ög., liksom omvändt adj. þrötter
gifvit upphof till fsv. thrötna, sv. tröttna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
