Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 1. Till ljudläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudsakligen i talspråket förekommande bortfallet af k mellan två
konsonanter se ofvan s. 81.
Den gamla fsv. imperativformen henk ’häng’, där g i
samnordisk tid öfvergått till k, finnes ännu hos Messenius (s. 25:
henck); se forml. Nsv. g motsvaras äfvenledes af k i nook ’nog,
tillräckligt’ (Mess. s. 57); jfr äfven nock (bonden Biörn ib. s. 32),
däremot nogh (Truls ib.), jfr fsv. nok, naak (Sdw.) och Noreen
Aschw. gr. § 261 anm.
L motsvarar nsv. r i balberare ’barberare’; om ordet se
Andersson Salb. s. 42, SAOB.
Om l af rd(h) se s. 81; ll af ld se s. 84; om bortfallet
af l i kar se s. 80 samt i ska, te ’till’ se s. 80. Dessa
företeelser tillhöra öfvervägande talspråket.
N motsvaras af nsv. m i sanka ’samka’ (Börk Dar. s. 11),
fsv. samka, sanka, nsv. (hvard.) sanka; ynka ’ömkan’ (ib. s. 48).
Nästan regelbundet förekommer frå, ifrå (= fsv. frā);
från dock t. ex. Mess. s. 55 [1].
Den gamla formen antigen (utan n) lefver kvar ännu hos
Gustaf II Adolf (s. 248 [1621]); i SAOB anförd senast från 1578.
Om assimilationen nd > nn se s. 85.
P förekommer ännu under första hälften af 1600-talet rätt
ofta inskjutet mellan m och n, t, t. ex. fampn (Mess. s. 50),
nampn (ib. s. 28, 55, 57), nämpnd, stämpnd (ib. s. 58),
wälkompne (ib. s. 55), fämpton (ib. s. 41), nogsampt (ib. s. 28),
sömpn (Rond. JR s. 14). Sannolikt har p-et i denna ställning
just vid denna tid försvunnit. Jfr Mess. s. 79 warmt.
Chronander Belesn. s. 99 (1649) har vpkomne, s. 115 gömdt; men
därjämte fampn, nampn och nogsampt — som det synes
regelbundet. Att åtminstone under senare hälften p-et var stumt i
förbindelserna mpn, mpt framgår af grammaticis vittnesbörd;
jfr Noreen Col. s. xv. Om växlingen mpn ~ mn i ä. nsv. se
för öfrigt Kock Ark. 16: 258 följ.
p saknas i trumetare ’trumpetare’ (Mess. s. 105), vanligt vid
denna tid, t. ex. Salberg (Andersson s. 82) och tidigare i Bib.
1541; jfr mht. trumet ’trumpet’; därjämte trompetare Col. Ännu
Bellman har trummeta[2]. Om bortfallet af p i skart ’skarpt’ se s. 81.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
