Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SVENSK FRIHETSHJÄLTE UNDER MEDELTIDEN. 195
land skulle till Danmark återlemnas. En riksdrots och en
riksmarsk skulle derjämte tillsättas. Engelbrekt skulle belönas
med Örebro slott och Erik Puke erhålla Rasbo härad i Up-
land. Konungen skulle regera efter svensk lag och hålla den
ed, som han svurit, samt lemna slotten i händerna på inländ-
ska män.
Till följd af detta beslut kom konung Erik efter långt
dröjsmål till Stockholm den 8 september och möttes der af
allmogens bittra klagomål öfver hans usla regering, genom
hvilken riket utarmades och föröddes. Slutligen kom man
den 14 oktober till förlikning. Erik erkändes åter för Sveri-
ges konung, mot det att han bekräftade beslutet i Halmstad,
dock skulle han ega rätt att öfverlemna Stockholms, Nykö-
pings och Kalmar slott till danskar eller norrmän. Till ri-
kets drots utsåg konungen den gamle förfarne Krister Nils-
son Vase och till marsk en ung, praktälskande, äregirig och
ränkfull adelsman, Karl Knutsson Bonde, som ansåg alla me-
del goda, blott de ledde till målet. Den enda föreskrift, som
konung Erik lemnade dessa ämbetsmän, var, att "icke sträcka
fötterna längre än skinnfällen räckte”. Som vanligt höll ko-
nungen icke sina löften, utan lemnade slotten till dåliga ut-
ländingar. Ärelöse röfvare, råa qvinnoskändare och kyrko-
tjufvar, som ej aktade något heligt eller lydde någon annan
lag än deras egen vilja, deras lustar och begärelser, sådana
voro de män konungen använde. Då svenskarne klagade
deröfver, svarade Erik, att han icke ville vara deras ’"ja-
herre”. När han derefter lemnade Sverige, plundrade han så-
som en röfvare kusterna, men större delen af hans rof sjönk
till hafvets botten under hemfärden.
Nu sammanträdde de svenske herrarne till ett nytt möte
i Arboga, i januari 1436, och afsände till konungen en skrif-
velse, i hvilken de bådo honom, att han "för Guds hårda,
heliga döds skull måtte hålla de eder han svurit; de ville
då fortfarande hafva och hålla honom för sin rätte och hulde
herre och konung, men i annat fall skulle han ej vidare kunna
igitized sy (SOC gle PRINCETON UNIVERSITY
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
