Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ekman som predikant - 2. Ekman och friluftsmötena. Av Karl Palmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7°
låta tala om sig.» Mina tankar voro icke precis desamma. Jag
tyckte, att han var alltför högtidlig för ett missionsmöte en
vardag, och jag kunde icke förlika mig med den där predikotonen
med höjning och sänkning av rösten. Emellertid, då Ahnfelt icke
plägade slösa för mycket beröm på statskyrkans präster, så måste
jag antaga, att han sett djupare än jag. Framtiden visade ock,
att det var så.
Vid det viktiga predikantmötet i Stockholm 1877 och det
ännu viktigare sommaren 1878 uppträdde Ekman. De ledande
männen där voro P. Waldenström, komministern E. J. Ekman,
pastor G. E. Alfvegren från Gottland och doktor Erik Nyström.
Den första frågan — som då brydde alla vakna sinnen —
lydde så: Talar Skriften någonstädes om en rättfärdiggörelse utan
avseende på tron? Den inleddes av Ekman, och man märkte, att han
jämte Waldenström kämpat sig till klarhet i försoningsfrågan. För
övrigt yttrade han sig icke i diskussionen mer än 9 gånger under
de två dagarna, under det Waldenström hade ordet 28 gånger,
varje gång utredande någon av de tolv lärofrågorna som
diskuterades. Dock blev Ekmans därvaro av den allra största
betydelse. Ty på hans yrkande var det Svenska
Missionsförbundet nu stiftades (den 2 augusti 1878). Hans brinnande
nitälskan för missionen och hans vissa tro på dess framgång gjorde
honom ock till Förbundets ordförande och ledare. Detta förblev
han mer än 25 år eller till den 1 april 1904, då han avgick på
egen begäran. Vem förmår utsäga allt det goda han uträttade
under de 25 åren!
Nu blev han en intresserad deltagare i
sommarmissionsmö-tena icke blott av kärlek utan även av plikt. Dessa möten
anordnades nämligen av de frisinnade provinsföreningarna i
landet, av vilka största antalet genast slutit sig till Förbundet, vars
ledare han var. Då han därtill tjänstgjorde både som
ordförande, ja länge även som föreståndare för Missionsskolan, så
kunde han omöjligen, trots sin oerhörda arbetsförmåga,
medhinna att så ofta som han borde och ville under året besöka
missionsvännerna i landet. Så mycket hellre var han därför ute
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
