Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. E. J. Ekman som historiker. Av Sven Wisborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i37
skildring av P. Fjellstedts liv, antyder han de grundsatser,
varefter han söker bedöma historiska personligheter. »Om än
Fjell-stedt i själva verket intog en annan ståndpunkt i både lärofrågor
och kyrkliga frågor än den vi för vår del hava, kunna vi dock
icke annat än sätta en tacksamhetens minnesblomma på hans
grav. Ty vad som är visst det är, att han redligt och troget efter
sitt ljus hängav sig åt sin Herres och mästares verk. Och detta
är och blir dock huvudsaken.»
Såsom riksdagsman och politiker ägde Ekman stort intresse
för riksdagshistoria. Han har också i rätt stor utsträckning
tillgodogjort sig protokollen vid de riksdagar under 1850-talet, när
religionsfrihetsfrågan var föremål för behandling. Även samtida
tidskrifter och tidningar ha genomgåtts, dock tydligen i mindre
utsträckning. Särskilt har han tillgodogjort sig »Evangelisk
kyrkovän», redigerad av prosten H. B. Hammar och utgörande
språkröret för den tidens i kyrkligt hänseende mest avancerade
inom kyrkliga kretsar. Ekman sympatiserar tydligen med de
längst gående reformkraven. Han bemödar sig dock att ge
en i allo korrekt skildring av händelseförloppet och låter därför
protokollens ord så mycket som möjligt tala för sig själva. Vid
behandlingen av dessa frågor såväl som i åtskilliga andra partier
av hans framställning framkommer rätt tydligt hans stora
förkärlek för andlig frihet, hans absoluta förkastande av allt
religiöst tvång och hans ljusa tro på det andliga livets förmåga att
självt segra genom Guds nåd och evangelii kraft. Typiskt för hans
religionspolitiska ståndpunkt är ett uttalande i’ Hemlandsvännen
för år 1890, ur vilket vi anföra följande: »I rent andliga frågor
måste man använda rent andliga vapen. Icke fängelse, icke bål,
icke inkvisitionens alla tortyrmedel hava fordom kunnat bibringa
oliktänkande en annan mening. Sådant måste ske på övertygelsens
väg. — Vad jag vill ha bort, det är världsliga straff i rent
andliga mål.» I denna anda och enligt dessa principer är hans »Inre
missionens historia» skriven, för så vitt den berör kyrkopolitiska
spörsmål.
Anmärkningsvärt är vidare, att E. J. Ekman ytterst ringa
berör den religiösa och kyrkliga utvecklingens samband med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
