Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och woro inom några ögonblick för-
fwunna för att efterträdas afandra·
Slutligen såg han ett ljus skymta
fram, och ehuru terrängen war alt
annant ätt gynsam för en landstig-
ning, beslöt han sig likwäl mt för
att wåga försöket, då han befarade,
att winden, som från sydtväft dragit
sig mera sydlig, skulle kantra ännu
mera och möjligen föra honom långs
finska kusten och tillika mot stvenska
sidan. Härförinnan skulle dock bal-
longens bärkraft hafwa astagit och
all ballast haftva tagit slut, så att
denna ewentualitet måste nndwikas.
Ballongett sänktes därför ännu
ytterligare och nu började den swås
raste delen af färden. An doppades
hr A. i hafwet, än slogs han mot
klippor af så ringa storlek, att han
icke kunde få fotfäste på dem, innan
han åter på andra sidan om dem
fick sig ett bad. Slutligen kom han
öfwer någon större holme, kastade
sig för att rädda lifwetned på denna
och lämnade ballongen åt sitt öde.
På denna kala holme tillbrakte hr
A., genomwåt som han war, en alt
annat än angenäm natt, tils han, föl-
jande morgon räddades af bonden Da-
nielsson från Brunskär, hwilken segla-
de förbi stället och obserwerade hans
uödsigualer. J Danielssons hem blef
han sedan på det bästa omhuldad,
och har hr Andrcse bedt oss offentli-
gen framföra sin uppriktiga tacksä-
gelse till Danielsson och hans gran-
nar, hwilka gjorde alt hwad ideras
förmåga stod för hatts trefnad under
den uödtwungna wistelsen på Brutt-
skär·
Hr Andtäe war wid ankomsten
till Abo wid godt mod, kry och rask,
om titan frånser, att de kontusioner
han wid landstigningen erhållit, isyn-
nerhet på wänstra foten, gjorde att
han rörde sig med någoti swårighet.
Med färden war han särdeles belå-
ten. Ehnrn resan öfwer Alands haf
i wetenskapligt hänseende icke giswit
anledning till några wiktigarewetens
skapliga rön, hade den för honom
själs warit af yttersta intresse, hwar-
förutom den wumta erfarenheten kunde
komma honom till nytta, ifall han
ramdeles komme att företaga samma
ärd.
För de försök, hwilka från finsk
sida gjorts, att komma honom till
undsättning, war iageniör Audräe
ynuerligen erkänsam, liksom äfwen
ör det tvälwilliga bemötande, som
östrloedrallt i Finland kommit honom
ti e.
;
kilat- kilalions begraf-
Marskalk Mac Mahons högtidliga
bisättniug i analidkapellet ägde rum
den 22 dennes. Liktåget uppstälde
sig utanför Madeleinekyrkan, dit
kistan fördes i går. Sedan kistan
utburits från kyrkan, höllos tal af
konseljpresideuten Dupich och krigs-
ministern Loizillo1t. Därefter lyftes
kistan upp i likwaguen, som war
förespänd med sex hästar, och pro-
cessionen satte sig i rörelse. J kor-
tegen sågs den aflidnes familj, de ut-
ländska makternas sändebud i Paris,
däribland engelska gesandten lord
Dusseritt, engelska militärattachäen
öswerste Talbot och tyska ambassa-
dörett greftoe Münster, de ryska offi-
cerarne samt en mängd eitoila och
militära deputationer. Längs hela
wäge11, som liktåget skulle passera,
stod samlad en tyst och andäktig folk-
massa-
J sitt tal skildrade Dupuy Mac
Mahons karaktär och hans wärksami
het som medborgare, statsman och
statsöfwerhufwud. Då Mac Mahon
stod i spetsen för franska republilen,
hade han egnat hela sin uppmärk-
samhet åt Frankrikes ställning gent-
emot utlandet, och efter sitt tillbaka-
trädande hade han kunnat se att re-
publikett likaledes uppfylde sin plikt-
Före sin död hade han kunnat se att
Frankrike till lön för sin kloka och
uppriktiga hållning wunnit en säker
ttnderpant för freden, som Frankrike
älskade och hwarefter hela Europa
längtade. Mac Mahon insåg fullt
bärtuidden af de fester, man anordnat
med anledning af de ryska marinossis
cerarnes besök. J det Mac Mahons
jordiska kwarlefwor föras till Jurva-
lidkapellet, bewisar franska republiken
att den står öfwer partiernas strider
och att den förstår bära fosterlandets
heliga fana högt.
Krigsmiuistern Loizillon erinrade i
sitt tal om bestormningen af Mala-
kofstornet, hwilket utgjorde kronan på
den gigantiska strid, där segrarne och
de besegrade lärde ömsesidigt högakta
hivat-andra för att längre fram sluta
en fast och toaraktig toänskap· Han
framhöll widare den aflidues bedrift
wid Magcuta, där han, trots det
att en tapper armas modiga strid
hotade bli för oss ödesdiger, för-
wandlade dagen till en triutusdag.
Till slut påminde ministern om hän-
delserna 1870, htoilkas olyckor man
oaktadt de yttersta ansträngningar
ej kunde afwända. Men den aflidne
utgick än större ur dessa pröfningar,
ty snart därpå kallades han as folk-
representanterna till republikens hög-
sta wärdighet.
Sedan de religiösa ceremonierna
woro afslutade, fördes kistan till Ju-
walidkapellets port, där trupperna
marscherade förbi densamma. Corps
diplotnatique och de ryska officerarne
uppstälde sig på ömse sidor om kistan.
Ester förbimarschen blef kistan bisatt
i det för marskalken bestämda graf-
hwalftoet. Kl. 4 e. m. roar högtid-
ligheten slut. Alt förlopp utan att
lugnet på något sätt stördes-
Ester högtidligheten hälsades mar-
skalk Caurobert af den aflidnes fötter
samt af generalerna, de ryska office-
rarne och prästen från Magettta —-
som af marskalken tillfrågades om
huru de fallna fransmännens graf-
war blifwit widmakthällna —- äs-
wensom af en deputatiou weteraner
från Krintkriget.
sk Ill
KI-
J tyska blad meddelas ytterligare
följande:
Redati kl. 8 på morgonen samlade
sig täta folkmassor utanför Made-
leinekyrkan Paris hela garnison,
förstärkt af en brigad från prowinsen,
wisade den aflidne marskalken den
sista äran. General Saussier, soni
är platskonuneudant i Paris, kom-
menderade trupperna i egen person-
Dett i grekisk tempelstil bygda pe-
larhallen till Madeleinekyrkan war
medels swarta draperier med silfwer-
bårder och snören dekorerad till ett
sorgkapell. Under den ofantliga bal-
dakinen reste sig den 12 meter höga
swarta katafalken, omgifwen af 32
silfwerkandelabrar, i hwilka tjocka
waxljus brunna. Trupper hade helt
och hållet frigjort atan utanför från
åskådare, hwilka ·ngo trängas på
trottoarerna och i fönstren till Riie
Royale. Afwett uppe iträdett och
på taken sågos nyfikna åskådare.
Oasbrntet hämtades kransar och
blommor. Bland annat buro twå
lakejer kransen från tyska kejsaren,
bestående af hwita friska blommor,
wioler, terosor, fläderblonunor, ka-
melior och orkideser, därå war an-
bragt en kejserlig krona med buske af
palmblad, sammanhållen af sorgbund,
samt ett stort göthiskt W. bildadt af
hwita immorteller. Ryska eskaderns
krans höll öfwer twå meter idiame-
ter.
Då processionen efter hållna tal
och asslutade kyrkliga ceremonier satte
sig i rörelse, gåfwo trumpetarnewid
den framridaude kyrassierskwadronen
en signal, och nu dånade fräns Quai
d·Orsat) det första af de hundra ka-
uonskott, som med långa interwaller
ljödo under hela färden till Juwai
lidhotellet. Ester prästerskapet och
kransarna konuno likwagneu. Bår-
klädets hörn upppburos af krigsmä-
uistern, marinutinistern, hedersle-
gionens kansler och wicepresidenterna
för senaten och kammaren. En cere-
monimästare följde wagnen bärande
marskalkstafweu, tre underofficerare
buro den aflidnes ordnar, en stall-
mästare ledde hans stridshäst och se-
dan följde de tre fanorna as de re-
gementet marskalken själs kommende-
rat. Därefter kom den officiella
eskorten med general Borius samt
öfwerstarna Dalstein och Pistor i
spetsen. Den följande gruppen, sont
utgjordes af ambassadörer, war syn-
nerligt lysande. J främsta ledet gin-
go Tysklands, Osterrikes, Englands,
Spaniens och Italiens eesanter samt
general de la Batie så om represen-
tant för konung Umberto· Medatt
tåget rörde sig framåt hördes några
enstaka rop af ,,Witoe la Rusfie«,
hwilka genom hyssjningar bragtes
till tystnad.
Från Inwaliddomens stakett till
kapellets portal bildade gamla inma-
lider med sina kryckor spalier. Gam-
la Canrobert, Frankrikes sista mar-
skalk, satt i en stol inue i kapellet
och inwäutade ankomsten af sin förra
tvapenbroders stoft. Afwen påfliga
nuntien slöt sig här till sorgetäget.
Kyrkan war beklädd med swarta dra-
perier, hwarå sköldar woro anbragta,
angifwande de drabbningar, ihwilka
Mac Mahon deltagit. Arkebiskopen
af Paris ledde här den kyrkliga bi-
sättningshögttdligheten, hwarefcer mi-
ni-·terpresidenten Dupuy och krigsmis
nitern Loizillon höllo åminnelsetas
len.
Ik- sk
sk
Tywärr ha wid sorgehögtidlighes
ten en mängd olyckshändelser före-
fallit. En kyrassier kastades från
hästen och blef swårt skadad. Kardt-
nalärkebiskopen, som just for förbi,
lyfte själs soldaten upp i sin wagn
och förde honom till hospitalet. På
Konkordiaplatsen rusade en gardeskas
tvalleriets häst, gripen af koller, in
i folkhopen och sårade flere personer
tämligen illa. En liten flicka, som
fallit ned från sin stol, fick båda be-
nen afbrutna af det förbitågande ri-
dande artilleriet. De flesta skador
ha ådragits genotn fall från träden-
På ett ställe brast en gren, på hwil-
ken tio skådeslystna tagit plats, och
altsammans nedstörtade på hopen
därunder. Twå personer afledo plöt-
sligt i trängseln af slag.
se «-
ii-
Paris, 23 okt. Trängseln utan-
för Juwaliddomen war få stor, att
medlemmarne af tyska legationen wid
utträdet på gatan ej kunde komma
fram till sitta waguar utatt måste
till fots återwända till legatioushos
tellet. Den täta folkhopen gas där-
wid på ett förekommande sätt plats
och hälsade aktningssullt på legati-
ousmedlemmarne.
—-
Kolerabaeillorna mera
saglitratla än man
trott.
Flertalet af bakteriologerna ha hyst
åsiktett att kolerabacillerna ganska snart
eller senast inom ett dygd utdö wid
torkning äfwensom i tratten, iuttötns
ningar och i uäringsmedel· Men då
erfarenheten emellertid wisat att ofta
några weckor, ja månader ester det
en koleraepidemi redan upphört på
en ort, nya fall uppstått utan att
importering af ny smitta kunnat på-
wisas eller ens skäl förefunnits att
antaga en sådan, så har man ej
kunnat undgå att mistänka det wissa
betingelser måste existera i naturen,
de där förmå underhålla kolerabacil-
lernas lifslängd, så att de under en
längre tid bibehålla sin uttoeckliugsförs
niåga och wirulens. Denua dunkla
punkt i koleraepidemiernas etiologi
har nyligen prof. J. Uffelmann egnat
grundliga for-kitingar, och har han
därwid kommt till högst märkliga
resultat, hwilka meddelas i »Berl.
klin. WochenschM 1891 N:o 38.
Då kolerabacillerna ej bilda sporer
eller swårt sörtärbara frön så låg den
tanken närmast, att möjligett något
bacillerna omhöljaude slemmigt eller
dyligt lager stundom hindrade deras
intorkning och sålunda till eu tid
skyddade dem för undergång. Widare
war också den möjligheten tänkbar,
att kolerabacillerna i ett fuktigt medium,
såsont watten, fuktig jord, urinmängda
uttönmingar o. d., hålla sig i längre
tid lifskraftiga wid en lägre tempera-
tur än wid en högre. Det kunde
nämligen möjligen wara fallet, att
kolerabacillerna gå förr under wid
högre temperatur endast därför, att
de då äro utsatta för en tvådlig kon-
kurrens med en hel hop andra
bakterier, hwilka wid sådan tempera-
tur lifligt utweckla sig och afsöndra
för kolerabacillerna skadliga ämnen,
men att däremot en temperatur när-
mare noll wore gynsammare för
deras existens i det wid en sådan
temperatur de andra bakteriernas till-
wäxt och ämneomsättuing nära på
upphör och kolerabacillerna, hwilka
då ännu hållas wid lif, sålunda be-
frias från konkurrenternas förstörande
inwärkan.
Antagandet att en lägre tempera-
tur — naturligtwis likwäl ej under
fryspunkten— wärkade som-ett skyd-
dande moment för kolerabacillerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
