Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke längre kan vara tal om, huruvida han är god eller
icke god: detta ligger vida under honom.»
Hon vet att det finnes en första oskuld, som ej
anar det onda; en andra, som nått på andra sidan
om godt och ondt, och1 hon säger: »Oskuld är skön;
dygd är ett plåster, ett ärr, en operation.» Hon vet
hur litet denna slags dygd är värd: »’Goda* äro
människorna alla, men de duga ingenting till.»
Hon vet, att den personliga sedligheten är den
ansvarsfullaste. Hon uttalar en tanke, som samklingar
med en af George Eliot:
»Våra handlingar äro vår andas barn. .. Hurudana
de än bli, måste vi hålla till godo med dem: de ha
ett så själfständigt lif, att de kunna döda oss ... De
få i sin ordning barn och bli till hela släkten.»
Men medan George Eliot brukar denna den nya
tidens allvarligaste etiska tanke för att inprägla den gamla
moralen, har Rahel modet att i viktiga delar
underkänna denna.
Af det här sagda framgår att Rahel med mera rätt
kan kallas en prae-Nietzschian än en romantiker. Som
Nietzsche utöfvar hon hänsynsfullhet, plikttrohet,
själf-tukt, men som han vill hon en omvärdering af just
dessa dygder, som de utöfva, emedan hvardera hos sig
själf funnit hvilka faror dessa dygder kunna innebära
för en fullmänsklig tillvaro.
En dygd, säger Rahel, kan vara mycket sämre än en
lidelse och »pliktuppfyllelsen är ofta intet annat än en form
för omständlighet och viktighetsmakeri!» Hon afskyr
läran att lidandet och tålandet är en obetingad dygd. Att
modigt gripa hvad ens natur lidelsefullt kräfver, var för
henne en större dygd, och hon understryker, med fulla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
