- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
183

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Med ett ord: Rahel insåg som ingen annan samtida
Ooethes rätta plats i människoandens utvecklingshistoria
och ger honom den med de orden »att folken
alltid knorra mot sina store: Moses, Sokrates,
Goethe — skall jag erinra om Kristus?»
Och hon förmådde inse detta, som man nu hundra år
senare börjar inse, sedan tidsafståndet lagt sin
guldgrund bakom Goethes gestalt och sedan han blifvit i det
oändliga genomforskad och tolkad! Genom sin kärleks
förståelse, sin religiösa vördnad nådde hon lika långt
i sin Goethedyrkan som hela mänskligheten behöfver ännu
några sekel för att nå.

Det allra märkligaste är att Rahel nådde till djupet
i Goethes ande utan att känna mer af honom än hans
då tryckta verk. Alla de rikedomar, som senare kommit
i dagen, framför allt hans underbara bref, voro henne
okända. Men detta oaktadt förmår hon genomtränga
alla de oriktiga föreställningar, som bildades omkring
Goethe såsom hofman och ämbetsman, de värdigheter,
samtiden hos Goethe mest aktade och sålunda äfven
trodde honom själf uppfylld af!

Jag har i detta afseende hört ett betecknande yttrande af
Ulrika v. Levetzow: att, om hon förstått att han var Goethe, hade
hon kanske — af smickrad stolthet — gift sig med honom; nu såg
hon som hennes omgifning i honom det förnäma gamla
geheime-rådet, som talade om stjärnor och stenar och blommor, medan
hon fann allt detta ledsamt, och lyssnade så illa, att Goethe
brukade säga: »Hör mitt kära barn åter icke på?» Ja — när han gaf
henne sina skrifter med anmärkningar enkom för henne, då lät
hon dem ligga och måste, när Goethe en dag frågade: »Har mitt
kära barn bläddrat något i mig?» — skamsen svara nej!

Så föga anade en ung flicka »aus guter Familie» på
1820-talet om Goethe, då hon blef föremål för hans kärlek! Om man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:09:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ekrava/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free