Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lika litet som Rahel försökte sig i författarskap, torde hon
gjort det i tidens sällskapsnöje, amatörteatern. Men hennes
omdöme skattades så högt, att ej endast de skådespelerskor, som
voro hennes vänner, utan äfven andra sceniska konstnärer sökte
hennes råd i invecklade uppgifter.
Framför allt sökte Rahel som romantikerna nedgöra
den Kotzebue-Ifflandska smakriktningen, dels omedelbart
genom sin kritik, dels medelbart genom att af diktare
som skådespelare kräfva natursanning, äkta lidelse och
psykologisk individualisering. Skådespelaren öfvertygade
henne om äktheten af sin kallelse, när han »alltid och
ögonblickligen fann tingens natur» — d. v. s. den
personlighets karaktär och sinnesstämning, af hvilken han skulle
dana en bild — och därjämte äfven de rätta medlen
att uttrycka naturen. Numera är det ju omöjligt att
bekräfta riktigheten af Rahels omdöme i fråga om
skådespelare eller musikaliska artister; man kan endast njuta
äktheten i hennes egen harm eller hänförelse.
T. ex. då hon 1793 om sångerskan Marchetti skrifver: »Hon
har sjungit för mig, hon är den enda älskvärda kvinna, jag är
utom mig. Jag har också gjort henne min kur. Hvarje hennes
rörelse är ett behag, en förtrollning, ett vanvett, som aftvingar
en både leende och tårar. Den sången, det drillandet, det
uttrycket — det gifves blott ett uttryck... Detta är passion, detta är
gudagåfva, detta är musik, detta är skönhet.*
Och af hvilken konst, Rahel än för ögonblicket njuter, städse
känner hon— när konstnären är äkta — att han är »en af
mänsklighetens utvalde», som hon hembär hela sin rörda tacksamhet.
Tidsförhållandena vållade med nödvändighet att
Rahel — som alla andra, hvilka längtade efter storhet
ocli sanning på scenen — förleddes att öfverskatta det
dramatiska i Goethes dramer. För Schiller däremot
är hon klarsynt, nästan kylig; hon påpekar med rätt att,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
