Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Palmær var ursprungligen en varm, hjertegod natur,
och blicken, ur hans präktiga, mörka ögon bar, enligt
ungdomsvänners berättelse, vitne derom[1]. Bortskämd vid
poesiens nektar och ambrosia, under ett långvarigt umgänge
med skaldesnillen sådana som Nicander och Vitalis, kunde
han aldrig vänja sig vid hvardagslifvets kål och potatis.
"Bör jag ta reson," kunde han fråga sig sjelf. "Ja visst. –
Men om jag tar reson, kan jag ju slutligen frångå min nu
fattade öfvertygelse. Alltför möjligt. – Att frångå sin
öfvertygelse, anses ju mindre hederligt – Ja visst – Då
må f-n ta reson."
Dervid blef det. Han kunde icke frångå den
öfvertygelsen, att han egentligen var skapad för studier "ad
libitum". Han kunde icke finna sig vid omständigheterna,
och de likaledes omedgörliga omständigheterna förbittrade
derför hans verldsåskådning. Det gör ett sorgligt intryck,
att läsa i hans dagbok från 1842 dessa ord:
"Jag flyger ej mera med de vingar Gud mig förlänt;
jag endast slokar med dem, och mina vänner räkna
pennorna och kalkylera hvad de kosta tjoget samt efter hvad
tid jag måste svälta ihjäl."
Men hade han ej tröttnat vid publicistväsendet, såsom
vid hvarje annan regelbunden sysselsättning, skulle han
säkert dragit sig förträffligt fram såsom tidningsredaktör.
1839, då han i eget namn öfvertog Östgöta
korrespondenten, hjelptes han till rätta af den bekante förläggaren
Lindh i Örebro, som sände honom press och stilar[2]. I bref
till honom gifver Palmær en kostlig skildring af sitt
bryderi med tidningen: "Okunnig var jag, okunnig min
kompanjon, okunniga arbetarna; och följden blef, att jag i natt
klockan 12 väcktes med den nyheten! ’Herr magister! Nu
hafva vi inga s mera i petiten – Grud vet, om tidningen
kan komma ut’. Alldeles rasande – ty jag är temligen
hetlefrad – störtade jag upp och sökte ställa till rätta så
godt sig göra lät, d. v. s. jag lät rifva en hel hop annonser,
satta med petit (för att få s)."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
