Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke kan man fatta och genomföra en enda princip för
spelet under hela dess fortgång, man måste ändra princip
för hvarje drag som motståndaren ändrar anfallsplan. Så
äfven med lifvets spel! Hvad som i ena ögonblicket och
under vissa förhållanden är det absolut rätta, blifver andra
stunden eller under andra omständigheter det absolut orätta.
Palmær var en tänkare – han hade blick stark nog
att tränga till frågornas botten; han blef derför också en
utmärkt vetenskapsman. Han skulle, om han ej derjemte
haft sitt lynne och sina så fullkomligt egna åsigter, kunnat
sitta på Berzelii lärostol och långt ifrån icke behöft rodna
öfver sin store föregångares minne. Det fans guldmalm i
stenen, men formen var oanvändbar. Man kan på Palmær
med största skäl använda Wadmans bild om diamanten som
gör märken i senapsqvärnen. Samhällslifvet är en sådan
qvarn, man gör ej lycka om man ej låter mala sig, man
har också der intet att göra, just derför att man är så
hård, så oåtkomlig att man skadar qvarnen, utan att sjelf
bli afnött det allra minsta. Han stod således i vägen för
sin lycka; men om detta är sant, må man icke föreställa
sig att Palmærs lycka bör mätas med det vanliga måttet.
Han hade för detta ändamål ett eget mått, och om man
mäter hans lycka med detta, stod hon målet, huru liten
hon också förefaller oss andra.
Den vanliga föreställningen om Palmær är, att han
var en hård, bitter menniska, hvars enda nöje var att
anfalla och med satirens gissel plåga sina medvandrare här
i lifvet.
Så uppträdde han också vanligen i det offentliga. Men
då man såg honom i sitt hvardagslag, fann man snart att
han i hjertat var godmodig, snarare alltför lättrogen än
misstänksam, snarare för mild än för hård[1].
"Han var egentligen ett barn," säger den utmärkte
genremålare, på hvars teckning vi väl må lita, "och blef
aldrig något annat; men barnet hade fått sig en skarp
piska och var dessutom mycket starkare i armen än det
just visste af – och så klatschade han omkring sig och
slog hårdt, utan att tyckas ana huru ondt det gjorde på
den, som fick slaget eller om det träffade den rätte. Han
blef riktigt Öfverraskad när man sade honom att en person,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
