Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Några ord i ett ämne, som ej intresserar många läsare», (teori för det komiska)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stannade man åter vid observationer på det skrattande
subjektet, så märkte man visserligen hvad inom detsamma
föregick, t. ex. väntan, öfverraskning o. s. v., men hvad
som egentligen framkallat löjet, fortfor att vara en gåta.
Grenom bägge hänsigternas förknippning kom man ej
heller längre, så länge man blott gick historiskt tillväga,
och, i anledning af det närmast for handen liggande
fenomen, stälde yttre och inre kännetecken emot och bredvid
hvarandra, samt ej bekymrade sig om det högre ursprung,
som genom ett spirituelt band förenar dem båda.
Alla dessa undersökningar gingo till slut ut på följande
satser och påståenden.
1:o Attf det löjliga uppkommer genom en stegrad väntans
plötsliga upplösning i ett intet; 2:o att det uppkommer
genom kontraster och motsägelsen mot det vanliga; och
3:o att det uppkommer ur det orimliga och är ett åskådligt
oförstånd.
Ganska lätt vore dessa teser kullslagna, derigenom
att man visade, att icke hvarje stegrad väntans upplösning
till ett intet är komisk, att icke hvarje kontrast, hvarje
åskådligt oförstånd ligger inom det löjligas område. Man
insåg att mången stegrad väntans upplösning till ett intet vore
ganska smärtsamt, och att kontrasten understundom väcker
äckel, stundom framkallar känslan af det sublima, och att
oförstånd, i egentlig mening, är någonting oangenämt och
vidrigt, hvaråt ingen förnuftig menniska borde skratta.
Antagandet af orimlighet, oförstånd och kontrast vann
imellertid bifall och mången författare trodde sig ej kunna
sammanhopa nog mycket af orimligheter, oförstånd och
kontraster.
Men med tiden varsnade man mera allmänt, att dessa
historiska och psykologiska undersökningar ej ledde till
målet, och man började ana, att något högre och
generelare ligger till grund för det komiska.
Då började man söka en idé. För att finna den, gick
man ånyo en realistisk väg, och alltefter slutföljdernas
större eller ringare djerfhet, stannade man vid idéns gräns,
eller aflägsnade sig derifrån med ett språng. Man
uppstälde nämligen jemförelser, sökte ur det bekanta leda sig
till det obekanta, för att ur det förras beskaffenhet
deducera motsatsens. Än skulle således allvaret och än det
sublima tjena till förklaring af det komiska. Men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
