Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulistens besök i månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter att hafva stigit ur trillan och placerat den så,
att jag lätteligen skulle kunna återfinna densamma,
spatserade jag framåt i en park af vackra, lummiga björkar.
Det skedde i afsigt att träffa någon månmenniska, någon
selenit – för att tala lärdare – som kunde gifva mig
nödig upplysning om ställningar och förhållanden i månen.
Äro sederna härstädes sådana som på jorden, – tänkte
jag vid mig sjelf – torde jag åtminstone träffa ett
förälskadt par, som går och svärmar och kuttrar i jordskenet.
Af dem kan jag sedan erhålla all nödig upplysning.
Min tanke slog in. Jag träffade verkligen ett
förälskadt par och lyssnade obemärkt på deras samtal.
Allt, hvad de sade, angår hvarken mig eller läsaren;
men slutet af deras konversation är så sammanväfdt med
denna historia, att jag nödgas omtala detsamma.
"Ack, min älskade!" sade ynglingen medan han med
ena handen fattade flickans lif och med den andra pekade
på jorden, "deruppe skola vi en gång bli lyckliga: der
finnas endast frid, kärlek och salighet."
"Jo f-n ock!" sade jag och steg närmare.
Vid ljudet af dessa ord slet sig flickan från sin älskare
och flydde, som en skrämd hind. Men ynglingen vände
sig om och gick emot mig.
"Hvem är ni?" frågade han.
"Jag är en son af jorden," svarade jag. "Helt nyligen
har jag derifrån anländt och far berätta att der står allt
för illa till."
"Kan det stå illa till på den der ljusa och sköna
himlakroppen?" frågade ynglingen förvånad och pekade på
jorden.
"Ja, just på den," svarade jag. "Der finnes hvarken
frid, kärlek eller salighet. Den ringaste vattendroppe
derstädes hvimlar af tusentals kräk, som bitas och slitas, utan
att en förnuftig varelse kan inse hvarför. Det gör mig
visserligen ondt," sade jag vidare, "att väcka er ur edra
lyckliga drömmar; men sanningen måste hafva sin rätt."
"Hvad söker ni här i månen, min herre?" frågade
seleniten.
"Ännu söker jag ingenting," svarade jag. "Men jag
ämnar mig att söka en god tjenst, i fall någon sådan
är ledig."
"Flere äro lediga," svarade seleniten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
