Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller bakfram, och de båda gummorna hade också den
egenskapen att vara sig lika, d. v. s. att träta hvareviga
dag, antingen de hade skäl eller icke. Understudom hände
sig äfven, att de följde den engelska maximen: "from
sounds to things!" – från ord till sak! – och flögo
hvarandra i lufven. Ljudet eller – rättare sagdt – oljudet
af dessa bataljer trängde alltid upp till mina vindsrum, och
det föll mig in att undersöka, om icke de två amazonerna
skulle kunna begagnas vid konstruktionen af mitt
zoologiska ur. Undersökningens resultat blef, att trätorna vät
ej skedde på gifvet timslag, men regelmässigt nog ändå;
ty de af hördes aldrig tidigare än half tio och aldrig senare
än en qvart på elfva förmiddagen.
Längre hade jag den tiden ej hunnit på
konstruktionen af mitt zoologiska ur, och det var mig således till
ingen nytta för tillfället. Det kunde ej nu besvara min
fråga: hvad är klockan? Huru vigtigt ett svar på denna
fråga dock skulle vara för mig, kan du sluta deraf, att på
detsammas beskaffenhet berodde, om jag borde stiga upp
och arbeta eller ännu finge ligga och latas. Jag sväfvade
i en förfärlig oro.
Lyckligtvis skulle denna oro om några ögonblick häfvas.
Den gamle rödnäsige vaktmästaren Pettersson – bland
tjugo svenska vaktmästare heta tolf alltid Pettersson; de
andra åtta heta Bergström – inträdde med ett blårutigt
knyte i handen. På tillfrågan hvad klockan vore, svarade
han: den är half nio. Sedan framtog han ur knytet en
lunta af tidningar, nyss ankomna från Stockholm, räckte
mig den, gjorde sin vaktmästarekomplimang och gick.
Jag har ej hjerta att låta denna figur försvinna från
taflan, innan jag omtalat, – hvad del han har i den
märkligaste liknelse, jag i mitt lif inventerat. Se här i korthet
historien derom.
Det var om sommaren 1838. Konung Karl Johan,
alltid stor och dråplig, visade sig större och dråpligare än
någonsin. Hela nationen var förtjust och jag äfvenledes.
I öfvermåttet af min hänryckning beslöt jag att till
högstdensammes ära dikta en ode. Och som tid och rum
ingalunda, äro likgiltiga vid poetiska företag, satte jag mig en
vacker morgon ned att dikta under en af de lummiga
lindar, som beskugga promenadplatsen vid domkyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
