Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i landsflykt till Polen. Men enkan, som på gamla dagar
. gerna ville hafva sin son hemma, utverkade omsider af
hertigen, att han skulle få återkomma och vistas i Sverige,
åtminstone tills hon – såsom orden föllo sig – "hunnit
skörda, hvad hon det året sådde vid Solberga". Sonen
återkom, vistades hos modren och qvardröjde der, äfven
sedan skördetiden var tilländalupen. Då ankommo
hertigens sändebud till Solberga för att gripa honom. Men
enkan återskickade dem med den helsningen, "att hon ännu
ej hunnit skörda, hvad hon det året hade sått; ty hon hade
ej sått annat än – tallfrön".
Från dessa tallfrön härstammar Solberga ståtliga
tallpark; den växer på Svartåns strand. – Och så var det
med den saken –, såsom Herodot brukar säga.
Då jag vandrat ett stycke till, väcktes min
uppmärksamhet af en oxe, som stod på andra sidan om
gärdesgården vid landsvägen. Han var svart till färgen och hade
en hvit bläs i bringan, ungefår så stor som
nordstjerneorden kraschan. Lägger du härtill grundligheten i hans
uppsyn, skall du finna det naturligt, att jag, med min
lättsinniga fantasi, tog honom för en biskop, som stod och
tänkte på riksdagens angelägenheter. Jag måste – föll
det mig in – begagna tillfället att få höra hans mening
om den angelägenhet, som synes mig angelägnast bland
dem alla. Jag närmade mig derför ännu ett par steg,
aftog mössan, bugade mig och sade: hvad tänker ers
högvördighet om tryckfriheten?
Muu, svarade oxen.
Ja, sade jag med sorgsen röst, så tänker äfven biskopen
i Linköping, så tänka tilläfventyrs flera biskopar, och jag
beklagar, att jag ej kan vara af samma mening. Dock
bör ers högvördighet ej derföre tro, att jag är en
komplett rabulist. Visserligen vill jag att riksuret skall gå
och icke stå. Men då det behöfver ställas efter solen,
eller – för att tala tidningsspråket – då reformernas tid
är inne, tror jag helsosammast vara, att med beskedliga
fingrar vrida minutvisaren. Då följer timvisaren med och
uret skadas icke. Att deremot omedelbart vrida timvisaren,
och det sedan man dragit jernhandskar på, synes mig bra
obetänksamt och vådligt.
Men lemnom detta ämne, fortfor jag, och företagom
ett annat, der vi utan tvifvel sympatisera, herr biskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
