Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den visst få heta vetenskap och derjemte blifva af stor
social betydelse. Man kan då undersöka de nyfödda
barnens hufvudskålar och – derest resultatet utfallet mindre
fördelaktigt – med godt samvete hänga ungarna, långt
innan de hunnit begå de brott, som förtjena galgen. Att
samhället dervid skall vinna ofantligt, ligger i öppen dager.
Dödskallen lades tillbaka på sin plats, och vi begåfvo
oss till en annan kungagraf.
Här, sade klockaren, ligger Sune Sijk, väl icke en
kung, men en herre af kungaslägt och förmäld med en
kungadotter, prinsessan Helena. Denna, som af sin fader,
Sverker den unge, var insatt till nunna här i klostret,
bortröfvades derifrån på ett mycket eget sätt. Sune och
hans följeslagare, klädda i hvita kläder, infunno sig en
morgon vid klosterporten, klappade på och sade sig vara
englar, nedkomna från himlen, för att dithemta den fromma
systren Helena. Portvakterskan, som var en enfaldig
menniska – hon kunde ej skilja mellan englar och benglar –
släppte dem in; hvarefter de genast annammade prinsessan,
redo med henne sin kos och förde henne, icke just till
himlen, men till ett ställe, måhända likaså saligt, nämligen
brudgemaket.
När klockaren slutat, yttrade jag: den der historien
förtjente att poetiskt behandlas.
Den har verkligen så blifvit, sade klockaren. Vi hafva
derom en gammal folkvisa, hvari det säges, att hvarendaste
nunna stod med utsträckt hals, tittade efter den bortilande
systren och suckade:
»Gifve Gud Fader i himmelrik
Att en engel toge så mig –
Medan man sofver allena!»
Hm! sade jag; ty jag tyckte, att "hvarendaste" var
för mycket tilltaget. Nog fanns der väl ändå någon
frostbiten lilja, någon vingskjuten dufva, eller – för att tala
renare prosa – någon qvinna, "bedragen på drömmen om
lifvet", som önskade qvarblifva inom klostrets varma och
läkande luftkrets. Vårt land lider – i vår tid åtminstone
– ingen brist på sådana qvinnor; men det lider – ty
värr! – brist på kloster att sätta dem i. Den som haft
tillfälle att skåda det dumma och hjertlösa hån, hvarmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
