Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun - Femte brefvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Och när han skrattar med ena ögat," fortfor jag,
"så gråter han med det andra."
"Men då är han ju galen," sade ’jordens son’.
"Åtminstone," svarade jag, "kan man ej tillerkänna
honom det sansade, solida och redbara affärsförstånd, som
så fördelaktigt utmärker dig och andra aktade medlemmar
af samhället."
"Jag kunde nog tro det," sade ’jordens son’, och ett
skimmer af sjelf belåtenhet spred sig öfver hans anlete.
När vi hunnit ombord på Ormen Långe, blef det mitt
första göromål att trycka femtio händer och med femtio
"bra, bror!" besvara femtio "hur mår du, bror?"
Och nu farväl! Mitt nästa bref blir icke allenast det
femte, utan äfven det sista. - Farväl!
Femte brefvet.
Redan är båten långt ute på Roxen. Maskinen
arbetar, hjulskoflarna plaska, flaggan svänger hit och dit,
styrmannen byter om buss, musiken spelar "Gubben Noak",
bålen ryker på salongtaket, jungfrun ropar "låt bli mej",
sällskapet sorlar, pratar, skrattar –
Och jag sitter ensam, jag.
Den dystra känslan af isolering och öfvergifvenhet,
öckenkänslan – som jag torde få kalla den – kufvar mig,
alltid, när jag befinner mig i en större samling af
menniskor. Må denna känsla slumra hur djupt som helst, så
väckes hon dock förr eller sednare och merendels –
mirabile dictu! – när fraggan står högst i glädjens
champagneglas. Hon väcks af en tanke, en svartalf bland
tankar, som hånande hviskar mig i örat: "hvad äro dessa
menniskor för dig och hvad är du för dem? Om I någonsin
råken i gemensam lifsfara, skall hvilken som helst ej draga
i betänkande att rädda sig på de öfrigas bekostnad!"
Med öckenkänslan till följeslagerska och herrskarinna
hade jag småningom dragit mig undan det glada, larmande
sällskapet och slutligen slagit mig ned på en ringlagd lina
längst fram i fartygets stäf. Der satt jag och suckade
midt ibland min själs dimmor. "Boken," tänkte jag hastigt,
"boken kan skingra dem," och grep i fickan efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
