Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om en resa till Norrköping och hem igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag skulle vilja skrifva ett helt ark om själavandringen,,
men jag orkar icke, ty jag är sjuk.
Vid Kumla drack jag porter, som var bättre, men
icke dyrare, än den som säljes i Linköping. Derefter
fortsattes resan till Brinck, och jag kunde röka under tiden,
ty solen hade förintat molngubbarne. Vid vägen på höger
hand ligger Kimsta kyrka, med två stridande kungabilder
på taket. Sagan förmäler, att bägge majestäterne stupade
och så bör det vara. Hade den ene undankommit med
lifvet, så hade folket ingenting vunnit vid striden. Det
hade blifvit plundradt och förtryckt lika bra efteråt, som
förut. Nu vann dock folket något, liksom fåret i fabeln
vann, då räfven och vargungen stridde om rättigheten att
äta upp det. Bägge kämparne gjorde ända med hvarandra,
och fåret slapp att uppätas. Detta borde vi arma
menniskor, dem Post- och Inrikes-tidningen kallar "undersåter",
ihågkomma, när vi se två monarker i fejd med hvarandra,
hvarken nedkalla himlens välsignelse öfver den ene, eller
dess förbannelse öfver den andre. Den enda förnuftiga
bönen i vår ställning är denna: må fan taga dem bägge två!
Då jag ankom till Brinck, gaf mig hållkarlen ett af
dessa löften, som, gifna af hållkarlar, ännu aldrig blifvit
svikna. Han lofvade mig att få vänta en god stund på
skjutsen. Jag fann mig i mitt öde och beslöt att
sysselsätta mig med läsning. Fördenskull grep jag till den enda
bok jag medtagit – det var Byrons Childe Harold – slog
upp den och träffade händelsevis på Canto III och de sköna
stroferna om Napoleon, nämligen den store, och började läsa.
Medan jag läste, hade ett halft dussin välfödda,
förhoppningsfulla grisar inkommit på gården och vandrade af
och an och rotade i marken. Då jag slutat stroferna,
uppläto ett par af dem sin mun och sade "uff!"
Detta tyckte jag ej angå mig, utan fortsatte läsningen.
När jag slutat grymtade hela svinahjorden: "uff, uff,
uff!" I detsamma kom hållkarlen med skjutsen; hästen
förspändes och det bar af till Norrköping.
Då jag sedermera tänkt på detta äfventyr, tror jag
mig hafva funnit, att det komiska ingalunda behöfver
fabriceras, ännu mindre verkligheten ställas på hufvudet, för
att framalstra detsamma. Det finnes, liksom det allvarliga,
alldeles färdigt i naturen; dock måste man ha’ ögon för
att kunna se det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
