Torns nedfallande ; uthan man lät Kyrkiobetiänterne med watn gå omkring inne i Kyrkian och släckia den Eld / som genom holen på hwalfwen och muren / så ock utur Fönstren / hwilka utbrunno / inföll ; bliwandes hon sedan öfwer Sommaren den endeste Rum / uthi hwilket man kunde Gudztiensten giöra oh förrätta. Hwar til det war ett Nådeteckn / at när Tornet af bran / och Klåckorne / som fuller skadde och förskiämde / dock ey försmältade blefne / nedföllo ; gick Wapenhushwalfwet under dem icke sönder / ehuru Klåckorne ey woro så mycket lätte: hwilket om det skiedt / hade det bliwit meer än äfwentyrligit at förswara Kyrkian inwärtes för Elden. Om store Domkyrkians afbrinnande har man detta at berätta / at Kl. emillan 7 och 8. när Klåckestapelen stod i högsta brand / och de som hade sine saker inne i Domkyrkian flyttat / nu woro mäst begrepne at tädan föra dem / blef man warse at röken begynte drifwa in ifrån hwalfwet och winden / genom the runda gluggarna / som äro på höga Reesmuren innan til i Kyrkian. När nu Elden war inkommen uti winden / utwidgade han sig under hela Taklaget / til deß han kom ock så Kopparen at brinna ; medlertid blef Kyrkian inwärtes mer och mer med rök och heeta upfylt / at innan man hade utflyttat hwad löst war / och flyttas kunde / kunde man nu mera ey begå sig där in[n]e för röök. Elde[n] kom ock til Resewärket uti det Tornet / som mitt på Kyrkian stod ; och såsom heetan för wädret steg mäst til söder sidan / så bran ock det Tornet så / at det föll söder ut / och med sit fall slog neder det hwalwfet / som war mitt öfwer lilla Kors-gången / på Manfolckzsijdan / mot södra dörren / som skedde emillan 8 och 9. Och då kom Elden först in i Kyrkian / tände an