Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungahella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KON UNG A-H ELLA,
43
der denna benämning inhegrepo våra förfäder, liksom de gamle Romarne,
äfven snickare- och timmermans-yrkena — förstod han i grund och var
granntyckt dervid, antingen han sjelf eller andra gjort det. Sjelf bade
han utskurit den prydnad, föreställande ett konungahufvud, som prydde
framstammen på ett hans fartyg,- hvilket deraf kallades ’"Karlshöfdl," och
blef detta hufvud sedan länge brukadt i Norge på de skepp, hvilka
höfdingar styrde. Ett alldeles enahanda ser man pä närstående bild, tagen
trän det välbekanta
broderiet i Baveux, och således
blott trettio år yngre än
Olofs tid. Vid resor och
pä krigståg, var han alltid
glad och mångordig med
sina män, och fröjdade
dermed alla, som voro honom
nära. Hans härbonad
bestod af en förgylld hjelm
och en hvit sköld, hvarpå det. heliga korset var med guld inlagdt. I ena
handen hade han ett kastspjut, och var omgjordad med det svärd, som
kallades Hnelter , ett ganska skarpt svärd, med guldbelagdt fäste. Han
bar ock en ringbrynja. Äfven hans män buro hvita sköldar med
förgyllda kors; men somlige hade det måladt med röd eller blå färg. De hade
ring-brynjor och välska hjelmar, märkte med kors öfver ännet. Konungens fana,
eller, som den då kallades, "märket", var hvit, med en deruti afbildad orm.
Norrmännen fingo icke skäl att prisa regentombyte!. De betungande
gärder, hvilka Knuts son, Sven, som i Norge efterträdde honom, pålade
bönderne, kommo dessa snart att sakna Olofs styrelse. De högt uppsatte
hade ej heller sett konung Knuts gifna löften uppfyllda. De började,
ehuru för sent, ångra att de förrådt den fallne konungen, och, som det
vanligen går i dylika fall, der inträdde en reaktion i folkopinionen.
Presterskapet, som redan trettiofyra år förut i den fabelagtiga Sunniva, hvars
reliker förvarades i Bergen, skaffat Norge sitt första nationalhelgon, togo
tillfället i akt, att få sig ett äfven i Trondhiem. De framkommo med
berättelser om underverk som skulle tilldragit sig vid den fallne konungens
graf, och sålunda fick denne, i stället för den förgängliga konungakronan,
den helgonagloria, som sedan dess kringstrålat hans namn. I den förra
Harstads kyrka, i Konghälls närhet, ett kapell af ytterst små dimensioner,
såg man i vapenhuset, öfver den gamla, jernbeslagna ekedörren, hans bild,
trampande på ett troll (hedendomen), i trä skuren från tolfte eller
trettonde Seklet, hvilken, innan kyrkan nedrefs aftecknad, här pl. 4 meddelas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
