Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungahella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eononga-hella. 73
detsamma som andra falska bedragares: de löpa bit från utlandet, för att
få sig pengar bär; men, när de sedan komma hem, göra de vårt land till
spott och spe. Nu vill jag. att du far hädan från Norges rike, och icke
narrar pengar från mina undersåtare". Efter detla reste legaten sin väg.
Själen i alla dessa intriger mot konung Sverre var. som sagdt,
Nikolaus Arnesson. Men konungen, som visste detta, och hade noga reda på
hans stämplingar, kallade honom till sig, öfverbevisade honom om hans
falskhet, och behöll honom sedan hos sig, i ett slags hederlig fångenskap.
Biskop Nikolaus fann dä för godt att rätta sig efter omständigheterna,
blef i en hast ödmjuk, och var lätt att få till allting. Så gick ändteligen
kröningen för sig, och Nikolaus Arnesson var sjell den sotn satte kronan
på konungens hufvud. Men knappt såg ban sig sedan befriad frän Sverres
uppsigt, så begaf ban sig till Danmark. Han medförde en ung gosse,
den ban utgaf för son till Magnus Erlingsson. För denne nye
kronpre-tendents räkning samlade ban krigsfolk och återvände till Bohuslän
temligen manstark. Detta nya parti kallades "Bagler", af "bagall",
hiskops-staf — förmodligen förde de en dylik afbildad på sina fanor eller som
fälttecken. Striden mot dem var den svåraste Sverre haft att bestå, han
såg ej ens sjelf slutet på densamma. Vare härom nog sagdt, att baglerne,
efter flera slag, bragte konungen i det trångmål, att ban slutligen icke
mer ägde någon flotta, då de deremot på de skepp, de från bonom
eröfrat, kunde förflytta sig hvarthelst på kusterne de behagade. Ja, hälften
af birkebenarne tjenade i deras leder. Sverre förlorade dock icke modet.
I ett kraftfullt föredrag uppfordrade ban allmogen, att hygga en ny flotta
af stora, högbordade fartyg, visande dem, att detta var enda utvägen till
ernående af fred och ro i deras bygder. Sedan ban sålunda fått sig en
flotta, angrep ban och slog orostiftarnc. En gång, nnder dessa
oroligheter, ankrade konungen på ellven vid Konghäll. Hela allmogen
deromkring, som höll med baglerna, hade flytt till skogs. Konungen sände
sina ord till bönderne, att de skulle komma till honom i fred, för att ingå
förlikning, och stämde dem till tings. Men som de visste med sig, att de
svårligen försyiidat sig mot konungen, dröjde de länge dermed. Öfver
detta dröjsmål blef krigsfolket otåligt; en rådplägning hölls i löndom, och
soldaterne ämnade, på ^get bevåg, upplösa ledingen och skiljas åt hvar
till sitt. Der var en man vid namn Olof från Beitstad, konung Sverres
huskarl, ban styrkte dem högeligen bärtill. Men sä snart konungen fick
veta detta, lät han gripa Olof och dräpa honom, hvarigenom lusten till
myteri förgick de öfriga. Nu stämde konungen bönderne å nyo till tinget,
botande dem i annat fall att bränna och sköfla i deras härader. Da
kommo de ändteligen och höllo ting med kouungen. Slutet blef, att dc
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
