Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hisingen, Öckeröarna m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hisinger. ÖCKERÖ ARNE H. M. 155
vard, -t- "Jo, jag ville nog gerna hjelpa Gunnar något," sade Ölver, »ty
ehuruväl du är min slägtinge, så tycker jag ändock mest om honom?" —
"Nå, hvad vill du då göra för honom?" — Jag vill lemna honom tvenne
långskepp, ett tvitugsessigt och det andra tritugsessigt" — "Men
hvarifrån fä vi folk, att hemanna dem med?" frågade Halvard—"Jag vill sätta
mina huskarlar ombord på det ena ech mina bönder på det andra. Men,
som jag emellertid förnummit att ofred är å elfven, så vet jag icke om .1
för närvarande kunnen komma härifrån." — "För hvilka då?" frågade
Halvard. — "Det ligger vikingar på elfven, två bröder, den ene beter Vandil
och den andre Karl. söner till Siolf den gamle från Götaland här öster ut."
— Halvard underrättade Gunnar om Ölners anbud, hvaråt stallhrodren
högeligen fägnade sig. De lagade sig nu rigtigt i ordning till resan, så
att ingenting fattades. Då gingo de båda till Ölver och tackade honom.
Han bad dem vara väl på sin vakt mot de båda bröderne. Gunnar
styrde ut ur Elfven. Han och brödren Kolskegg voro på ett och samma
fartyg, men Halvard förde de andra. Snart se de fienden framför sig. Då
sade Gunnar: "låtom oss vara redo till strid, i fall de söka ät oss, men i
annan händelse bry vi oss icke om dem." Nu gjorde de sina fartyg
slagfärdige. De fiendtliga skeppen gåfvo sig åtskils, lemnande dem väg
mellan sig och Gunnar styrde fram bland dem. Men då kastade Vandil
en änterhakc i-hans skepp, och drog detsamma åt sig. Gunnar, som ännu
icke hunnit sätta på sig hjelmen, sprang in på Vandils skepp: han hade i
handen ett ganska godt svärd, som Ölver gifvit honom, och nedhögg med
detsamma den förste han rakade. Karl, Vaudils bror, lade sitt fartyg på
andra sidan om Gunnars och mättade ett kastspjut åt denne, men ban
märkte det i tid och kastade sig med hast åt sidan, gripande det
frani-susande kastvapnet med veustra handen och kastade det tillhaka bland
Karls folk: det blef den mans bane som det träffade. Kolskegg tog upp
ett ankare och slängde detsamma in på Karls skepp, det slog bål i
skeppet, vattnet strömmade in och besättningen måste gifva sig in på ett
annat fartyg. Gunnar hade emellertid åter gått in på sitt eget skepp. 1
detsamma hann Halvard fram med de öfriga och nu uppstod en väldig
kamp-Männen sågo att de hade en dugtig auförare, och gjorde derföre sjelfva
sitt bästa. Gunnar ömsom högg, ömsom kastade med spjut, och många
voro de, som stupade för houoru. Kolskegg stod honom tappert bi. Karl
hade, från sitt sjunkande fartyg, gifvit sig in på Vandils, och stridde der
hela tiden. Då Kolskegg för en stund hvilade sig från kampen, äggade
Gunnar honom med en sång — ty Gunnar var god skald. — Kolskegg
tog då ett mjödstop och drack, och började sedan å nyo att slåss.
Ändteligen sprungo bröderne upp på Vandils skepp och begynte afrödja det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
