Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hisingen, Öckeröarna m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISINGEN, ÖCKERÖ ARNE M. M. 219
beslöts, att sändebudet skulle fä ja, och att fru Christina skulle sändas
ut till Spanien, och der till sin make utvälja den af spanska konungens
bröder, hon mest skulle tycka om. Sä skedde äfven. — Under konungens
vistelse i Tönsberg kom till honom mycket och utmärkt manskap. Söder
från Danmark kom dominikanermunken Absalon, som var provincialis eller
öfveruppsyningsman för alla dominikaner kloster i de länder, der
norräna-spräket talades, Han var siind at danakonuugen till konung Hakon, med
den anhållan att; Norrmännen icke måtte härja i danska riket, och att
danakonungen heldre önskade ett personligt sammanträde med den norske,
för att, i samråd med erfarna män, med honom afsluta fred. Konung
Hakon rådgjorde härom med sina vänner, hvilka dock tillstyrkte att icke
sätta tillit härtill, alldenstund danakonungen icke bällit deras förra
öfverenskommelse. Alltså gaf konung Hakon brödren Absalon det besked, att
han, i enlighet med sitt en gång tagna beslut, nu ämnade segla till
Danmark, men dock ville fara fredligen fram. till dess han erfarit, huruvida
det var danakonungens allvar att förlikas eller icke. Med detta besked
reste Absalon till Danmark igen. Nu gjorde sig konungen redo att segla
frän Tönsberg, ocli hade Mariesuden med sig, som var en drake om 30
roddarbänkar (tritugsessa), och det vackraste fartyg som hittills blifvit
byggdt i Norge. Hufvud och hals (på galiouen) voro guldbeslagna, och
seglen stickade med fager söm. Konung Hakon hade många andra stora,
väl utrustade skepp, och i solsken såg det alldeles ut som en brinnande
eld kring hufvudena, vimplarna och de förgyllda sköldar, med hvilka
fram- och bakstammen voro fullsatta. Under seglatsen hände det sig, att
hardangrarne Thorer Gretsason ocb Bård Groasson seglade så hårdt in pä
erkebiskop Einar Smörbaks skepp, att deras bogsprüt afslog hans galiou,
så att den, med alla derpå hängande sköldar, störtade i sjön.
Erkebiskopens vimplar fastnade vid Thorers segel ocli blefvo, då båda fartygen
skiljdes åt, sünderrifne. Erkebiskopen lät utsätta båtar, för att berga
sköldarne och galionen: han lät sedan hjelpligen fastsätta den sednare pä sin
plats, och åter upphänga sköldarne derpå. Så seglade erkebiskopen, vid
framkomsten till Öckerön, konungen till mötes. Dä nu konungen fick
veta, att erkebiskopens skepp blifvit så illa tilltygadt, märktes det på
honom att detta var honom ganska ’misshagligt. Men somlige påstodo,
att skadan var mindre, än biskopens män ville låta påskina. Då detta
frambars för biskopen, lät han kasta galionen lös, som nu dref vid
stranden. Förhållandet mellan konung Hakon och biskopen var höfligt men
kallt. Mot junker Magnus var biskopen artig, men mot få andra, icke
heller mot allmogen i gemen. Sedan höll konungen en öfverläggning med
sitt folk, och erinrade dervid, hvad skada drabbat så väl honom sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
