Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Montgomery, nr 1960, A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONTGOMERY. 273
Conquest» II, 194). Vid sin död 27 juli 1095 innehade han i England bl. a. grevskapet Shrewsbury och en
provins på gränsen till Wales, som sedermera benämndes Montgomery efter ett av honom där uppbyggt fäste
med detta namn.2 (I stiftelseurkunden för Battle Abbey, British Museum, kallas han Roger Comes de
Muntgumry.)4 Hans fem söner förlorade emellertid huvudparten av släktens förläningar i England till följd av
stridigheter med Vilhelm Erövrarens efterträdare. Äldste sonen Robert lyckades dock bibehålla besittningarna i
Normandie, till vilka han genom gifte lade grevskapet Ponthieu.2 Från honom härstammade två linjer; den
äldre utdog på manssidan 1221 med Vilhelm av Ponthieu, som med Alix, dotter till Ludvig V II af Frankrike,
hade en dotter Maria, vid vars död 1251 Ponthieu övergick till hennes dotter drottning Johanna av Kastilien
och därefter till dennas dotter drottning Eleonora av England5; den yngre linjen, som innehade Montgomery,
dåmera grevskap, och Alençon, utdog 1219, varefter den förra possessionen ärvdes av ätten Harcourt6 och den
senare införlivades med franska kronan. Rogers av Shrewsbury tredje son, Roger, en tid greve av Lancaster,
gifte sig med arvtagerskan till grevskapet La Marche i Frankrike, vilket deras ättlingar innehade till sitt
utslocknande 1180. Samme Rogers († 1095 andre och femte söner avledo utan manlig avkomma, medan hans
fjärde son Arnulf, någon tid greve av Pembroke, enligt en urgammal, på bindande historiska skäl stödd
uppgift blev fader till den Robertus de Mundegumbri, som grundat släktens skotska gren.7
Bland de engelsk-normandiska adelsmän, som i mitten av 1100-talet överflyttade till skotska lågländerna
under ledning av sedermera rikshovmästaren Walter Fitz-Alan, vars släkt i England var granne till släkten
Montgomery, framträder ovannämnde Robertus de Mundegumbri före år 1174 såsom vittne till ett av Walter
utfärdat donationsbrev åt klostret i Paisley i Renfrewshire. Med honom blev släkten besutten i sagda provins,
och den har sedan oavbrutet varit detta. Hans sons, Alanus de Mungumbri († efter 1190) son, Johannes (John)
de Mundegumeri († efter 1214), likasom dennes son Alanus de Mundegumery († omkr. 1234) och sonson
Johannes de Montgomerie († omkr. 1285) hade även förläningar i East Lothian. Samtliga synas hava varit s. k.
barones majores, till vilken kategori i varje fall hörde sistnämnde Johns son Johannes Mundegomery år 12904
(† före 1328)3 och sonson Alexander de Montgomerie år 1358 († omkr. 1380), vilken senare var gift med en
dotter till Skotske tronpretendenten William, förste earl av Douglas. Dessa makars son skrev sig Johannes
de Montegommori dominus de Eglishame (ett baroni i Renfrew, som Walter Fitz-Alan erhållit 1157 och
uppgives ha överlåtit på Robert Montgomery). Sistnämnde John Montgomery († före 1401) förvärvade genom
gifte med Elisabet, arvdotter till Hugh av Eglinton och Robert II:s halvsyster Egidia Stuart, baroniet
Eglinton, varför han med montgomeryska vapnet, tre liljor, förenade sin hustrus, tre ringar. Deras son John († före
1430) hade en son Alexander († omkr. 1470)4, som, då det engelska bruket att giva barones majores titeln lord
infördes i Skottland, erhöll patent såsom lord Montgomery före 31 januari 1449.9 Han efterträddes av sin son
Alexanders († 1452) son Alexander († före 1484). Den sistnämndes son Hugh (1536 en av riksregenterna,
†1545)4 fick före 20 januari 1508 sina besittningar upphöjda till grevskap under namnet Eglinton9, vilket
grevskap ännu innehaves av hans ättlingar. (Den 3:e earlens dotters manliga ättlingar å manssidan gå sedan 1615
i arvsordningen före den 1:e earlens avkomlingar på svärdssidan). Earlens av Eglinton vapen är en fyrdelad
sköld med montgomeryska vapnet i fälten 1 och 4 samt det eglintonska i fälten 2 och 3. Hjälmprydnaden
består av en kvinnogestalt hållande i högra handen ett ankare och i vänstra handen ett vildmanshuvud.4
Från släktens skotska stam ha utgått åtskilliga huvudgrenar och från dem ett flertal yngre grenar. Den för
dessas medlemskap i släkten kännetecknande rätten till släktvapnet grundar sig enligt gällande regler
omedelbart på arv i vad angår dem, vilkas förfäder oavbrutet nyttjat vapnet sedan tiden före 1672, men kan eljest
lagligen utövas endast med särskilt tillstånd av vapenkonungen. Sådant vapnet tillkommit nedan angivna
förgreningar och av dem förts, har det med ett undantag utmärkt härkomst från John Montgomery och
Elisabet Eglinton. Det har därvid haft formen av dessa stamföräldrars alliansvapen, vanligen i fyrdelad sköld,
men försett med särmärke eller annan jämkning till åtskillnad från earlens av Eglinton vapen. Då enligt
medeltida skotsk sed dokumentation om själva leden i sambandet med stammen ansågs sakna praktisk
betydelse för grenar med avlägsnare utsikter att ärva släktens huvudlän, är man numera i flera fall hänvisad till
att bestämma sådana grenars plats i stamtavlan med indiciebevisning. De mest bekanta skotska
huvudgrenarna och yngre grenarna voro följande: Scotston (härstammade antagligen från Alexander, 2:e son till
ovannämnde John, † före 1401; utdöd efter 1722; förde till särmärke ett hjorthuvud), Giffen (från Robert, 2:e
son till ovannämnde John, † före 1430; äldre linjen utdöd; anses ha förgrenat sig i ätterna till Magbiehill,
baroneter 1774, utdöda 1831, och Stanhope, baroneter 1801; särmärke: kors, fyrdelande skölden), Braidstone
(från Robert, 2:e son till ovannämnde Alexander, † 1452; flyttade till Irland, se nedan), Hessilheid (från
Hugh, nämnde Alexanders 3:e son; flyttade även till Irland, se nedan), Skelmorly (från Georg, 2:e son till
ovannämnde Alexander, † 1470, baroneter 1628, utdöda 1735, ärvda av earlerna av Eglinton; yngre gren till
Kirktonholm, utdöd 1754, ärvd av baroneterna Cuninghame av Corsehill: särmärke svärd stolpvis i skölden),
Greenfield och Bowhouse (från William, 2:e son till ovannämnde Hugh, † 1545; äldre grenen utdöd 1718;
såsom yngre gren räknades ätten till Broomlands, utdöd efter 1766, ärvd av baroneterna Fairfax och med
balmkvist till särmärke), Lainshaw (från Neill, 3:e son till sistnämnde Hugh; äldsta grenen utdöd 1687, ärvd
av den yngsta, som utdog 1726 och ärvdes av förenämnda ätt Cuninghame; en yngre gren lever dels i Förenta
Staterna och dels, med grevlig titel, i Frankrike; intet särmärke, men huvudmannen genom arv berättigad
a till vissa alliansvapen).
på Irland blev släkten besutten i början av 1690-talet, då till Ulsteröverflyttade Braidstone-grenens huvudman
l spetsen för flera medlemmar av sin ätt och av grenen Hessilheid. Dessa förde till särmärke (eller
hjälmprydnad) tornérlans, stundom korslagd med svärd, och bildade de ätter, som skrivas till Montalexander (äldsta
linjen av huset Braidstone, viscounter av The Ards 1622, grevar av Montalexander 1661, utdöda 1757),
Grey Abbey, Blessingbourne, the Hall (baroneter 1808) och Killee (i Munster), samtliga med ursprung
hänförligt till huset Braidstone. Till grenen Hessilheid räknas däremot den ätt, som besitter Beaulieu i
Leinster och av vilken en medlem begav sig till Nordamerika, där han utmärkte sig såsom härförare
. under frihetskriget (Richard Montgomery, † barnlös 1775).10
För tjänst i franska konungens skotska garde hade en släktgren begivit sig till Frankrikeredan i slutetav
1400-talet. Dess ätteftader var tydligen Hugh Montgomery, 3:e son till ovannämnde John, † före 1430.7 Denna gren,
18—290779. Svenska adelns ättartavlor. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
