Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Friherrliga ätten Rehbinder, nr 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 REHBINDER.
Friherrliga ätten REHBINDER, nr 77.
Natural. 1668 11/8; introd. s. å.; friherrlig 1680 12/2, introd. s. å.
Uppgiften om att ätten inkommit till Livland i början av 1200-talet med svärdsriddarna återgår på en
bevisligen ohållbar legend. Ättens förste med säkerhet kände stamfader, Gert Rehbinder, blev 1404
förlänad med Lassen i Dünaburgska och två gods i Überdünska kretsen. Då Gottschalk Rehbinder
1620 sökte inträde på kurländska riddarhuset, varest ätten 1634 blev immatrikulerad i första
klassen under nr 45, uppgav han Gert som sin urstamfader samt att hans ätt inkommit från
»Nederländerna», varmed på den tiden förstods även Westfalen och Neder-Sachsen. I slutet av 1500-talet levde i
Östersjöprovinserna tvenne av Henrik Rehbinders avkomlingar, bröderna v ilhelm och Volter Rehbinder. Den
sistnämnde blev stamfader för en gren av ätten, som ägde godset Limmat i Estland och som utslocknade på
svärdssidan 1713 med ryttmästaren Vilhelm Johan Rutgersson Rehbinder. Vilhelm Rehbinder åter blev
stamfader för alla andra kända grenar av ätten utom den kurländska, vars samband med de övriga icke är
med säkerhet känt. Hans sonsons sonson Henrik Rehbinder naturaliserades som svensk adelsman 1668
och upphöjdes i friherrligt stånd 1680. Ätten blev sedermera introducerad på följande riddarhus: på det
estländska i första klassen 1756 såsom adlig under nr 44, såsom friherrlig under nr 45 och, sedan geheimerådet,
friherre Otto Magnus Rehbinder till Uddrich 1787 27/6 blivit av kejsar Josef II upphöjd i romerskt riksgrevligt
stånd, såsom grevlig under nr 46, på det livländska i första klassen 1747 såsom adlig under nr 19 och såsom
friherrlig likaledes under nr 19, varjämte en adlig gren, till Wagenküll samt Löweküll och Ropenhof, genom
lantdagsbeslut av 1798 tillerkändes friherretitel och immatrikulerades under nr 313. En medlem av denna
gren, verkliga geheimerådet och senatorn Arent Vilhelm von Rehbinder, upphöjdes i ryskt grevligt stånd;
på riddarhuset i Finland immatrikulerades 1818 två grenar av den svenska friherrliga ätten såsom friherrar
under nr 3, en medlem av den äldre grenen, ministerstatssekreteraren för Finland, verkliga geheimerådet och
senatorn, friherre Robert Henrik Rehbinder upphöjdes i finskt grevligt stånd, men tog ej introduktion.
Ättens urgamla vapen är tre upprättstående, tre gånger krökta ormar i blått fält, men då Henrik Rehbinder
1680 upphöjdes i svenskt friherrligt stånd utbyttes de tre krönta ormarna emot tre krönta treor. De ännu i
Ryssland och Preussen levande adliga grenarna av ätten föra likväl fortfarande de tre ormarna i sitt vapen.
Härav framgår, att den efter Johan Adam Rehbinder anförda sägnen om ormarnas utbyte mot treor samt
dessa senares betydelse saknar all grund.
Litteratur: C. M. V. Rehbinder, Åtten Rehbinder genom åtta sekel (1925).
rida för sin förläning27; erhöll s. å. 6/10 Ruuhijärvi
fjärding i Nyby sn i förläning27; stadfästad i sina
gods 1613 3/9 och erhöll 1629 17/5 konfirm. på
släktgodset Wagenküll27; ledamot av en
kommission som konung Gustaf II Adolf 1626 i juni
tillsatte för att undersöka adelns rätt till lantgodsen;
begr. 1630 22/4 i Nikolai kyrka i Reval.1 — G. m.
Margareta von Hahnebohm, begr. 1629 7/1 i Nikolai
kyrka i Reval, dotter av Robert von Hahnebohm,
av huset Lodefer, och Anna von der Osten, genannt
Sacken, av huset Podofer.
Tab. 1.
Vilhelm Rehbinder, arvherre
till Lassen i Alt-Lassens sn,
Lassenbeck i Lautzens sn och
Brunnen i Czerwonka sn, alla
i Semgallen (Kurland), vilka
1 förfadern Gert Rehbinder, som
— G. m. Anna von Meppen.
Son:
Henrik Rehbinder, arvherre
till Lassen, Lassenbeck och
Brunnen samt herre till Wagenküll och
Löweküll i Helmets sn i Livland, vilket sistn. gods
han ägde 1560; ryttmästare; dödad 1603 3/3 i envig
av Otto von Krummess, som för detta dråp
erhöll fri lejd. — G. m. Kynna von der Borch, dot-
Son:
Bernhard Rehbinder, arvherre till Wagenküll,
Klingenberg, Löweküll och Kurrisaar, herre till
Kungslena i likan. sn (Skarab.), som han erhöll i
förläning på sin och sin hustrus livstid, till
Fornetorp (?Forentorp i Gudhems sn, Skarab.) samt till
ter av Johan von der Borch och Anna von
Tiesenhausen.
Son:
Henrik Rehbinder, arvherre till Lassen,
Lassenbeck och Brunnen, vilka han förlorade vid sin
övergång från polsk till svensk tjänst 1601, samt
Wagenküll, herre till Kurrisaar i Tristfers (S:t
Catharinen) sn i Estland samt till Klingenberg
och Löweküll i Livland, vilka tre sistn. gods han
köpte och varå han erhöll konung Sigismund III:s
av Polen konfirm. och konung Gustaf II Adolfs
bekräftelse 1629 16/5; f. omkr. 1560; gick 1601 i
svensk tjänst och var 1605 ryttmästare för
pernauska fanan; deltog i slaget vid Kirkholm s. å. 17/9;
erhöll 1606 28/11 Hvittis sn i Satakunta, emedan han
genom kriget förlorat sina gods i Kurland27;
förband sig 1610 1/10 att härefter med 200 ryttare
Uddrich i Tristfers sn, som han erhöll i förläning
1619, och Kurtna i Haggers sn, båda i Estland;
ryttmästare för en fana Västgöta ryttare 1622 30/7;
stupade 1626 7/1 i slaget vid Wallhof. (Möjligen
den Berent R., som begr. 1627 6/1 i S:t
Nikolaikyrkan i Reval.)27 — G. 1603 m. Elisabet von
Vietinghoff, som levde ännu 1664 10/10, dotter av
lantrådet Johan Conradsson von Vietinghoff, till
Odenkat, och Gertrud Dorotea von Stryk.
Son:
Henrik Rehbinder, natural. och friherre
Rehbinder, friherre till Uddrich och Wagenküll samt
Kavantholm i S:t Andreæ sn i Finland, arvherre
till Fornetorp, herre till Löweküll, till Viljakkala
med underlydande i Kyro sn i Finland, vilka
utbytts mot Kungslena, till Gripenberg i Säby
sn (Jönk.), Frösåker i Kärrbo sn (Vm.), Bo i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
