20 |
I sista ledet, flickor, vi
ha länge måst marschera.
Men ändteligen, kära ni,
vi börjat avancera.
Allsmäktig är vår glada tropp;
mot målet djerft han sigtar:
då springa lås och riglar opp,
ja, sjelfva posten svigtar.
I eld, i frost,
vi stå på post,
se'n länge vi marschera måst.
Då springa lås, o. s. v.
Rätt mången tös - à la bärsärk
tar penna, sax med mera,
i detta sköna, ädla verk,
helt nöjd att der postera!
21 |
Att inga bref ä' goda bref,
det hör man ej så sällan.
Men han, som detta nonsens skref,
var vriden (oss emellan).
Nej, många bref, i grått, i rödt,
i svart, i hvitt ä' goda;
ty en posteuse blir aldrig trött -
hvem kan väl slikt förmoda?
I eld, i frost,
hon står på post,
se'n länge hon marschera måst.
Ty en posteuse, o. s. v.
Vak upp, posthudik! Se dig om...
Trots permissioner fina,
du tycks, se'n kjortelgardet kom,
22 |
Den nya tidens förpost är
vår lilla krya skara.
För den skull, flickor: i gevär!!!
Låt oss vår post försvara!
Frisk luft! Du gamla qvalm, försvinn
ur dessa skumma salar!
O, låt oss locka solsken in
bland dessa pappersbalar!
I eld, i frost,
vi stå på post,
se'n länge vi marschera måst.
O, låt oss locka solsken in
bland dessa pappersbalar!