Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1826—1856 - »Ett nådens mästerstycke»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
och andra. En släkting till mig, som jag hyste
förtroende för, fäste förebrående sin blick på mig och sade:
»Känner du någon af dem?» »Nej», svarade jag något
träffad. »Nå», fortfor han, »spar då ditt omdöme, tills
du lärt känna dem!» Denna tillrättavisning glömde jag
aldrig och måste erkänna, att den var befogad. Jag fick
sedan höra, att den man, som gifvit mig en sådan
tillrättavisning, hade en troende moder.
Längre fram oroades jag vid en nattvardsgång
ganska mycket öfver mitt själstillstånd. En annan gång
blef jag vid en psalms afsjungande i kyrkan mycket
ängslig men insöfdes då af själafienden genom detta
bibelspråk: »I min Faders hus äro många boningar.»
Dessa ord uttydde han för mig så, att om jag icke
kunde inkomma i himmelen bland »läsarne», fanns det
dock där någon annan boning för mig och mina likar.
En gång inbjöds jag till middag i prostgården.
Jag-tog då före måltiden prosten afsides och sade: »Det
står bestämdt inte rätt till med mig.» Den godmodige
men i andlig måtto blinde mannen gaf mig ett svar,
som förde in samtalet på ett helt annat ämne, och så
bjöd han mig en smörgås!—–
Dig, min Jesus, min Frälsare, mitt lif, min Gud,
gick jag förbi och begagnade ditt eget ord till att
därmed insöfva min själ. Men du, du kastade icke bort
mig, du lät mig ej i fred sofva min säkerhetssömn utan
följde mig i alla mina tomma drömmar.
Förundransvärda, gudomliga, outtröttliga kärlek, starkare än döden
och dödsriket! Huru många år fick du icke vänta på
mig, och hvilka år! Huru grof var icke otrosbjälken i
mitt eget öga, och dock såg jag så väl grandet i min nästas
samt talade skoningslöst därom! Huru berömde jag
mig ej af att icke vara som andra, föga förstående, att
jag var såsom de hvitmenade grafvar, hvilka innantill
äro fulla med all orenlighet! Men du, hulde Herde,
tröttnade icke att gå efter ditt i otrons och
själfförgudnin-gens öken bortlupna får, tills du fann det! Hvilken värld
af oheliga, högmodiga och själfviska tankar fanns icke i
mitt hjärta! Huru skulle icke dina heliga ögon plågats
däraf! Jag önskade mig frihet att tänka, hvad jag ville,,
och du gaf mig, hvad jag begärde — ej den grofva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
