Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1826—1856 - »Ett nådens mästerstycke»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mc - itsi 17
litet jag ännu kände de båda djupen synd och nåd, död
och lif! Mitt eget jag var ännu starkt och obrutet;
därför kunde syndaförlåtelsens dyrbara visshet och
barnaskapets ande icke gifvas mig. Men, Herre, du
kan nedbryta berg och backar och låta ditt ord gå
öfver allt högfärdigt och högt och öfver allt, som sig
upphäfver, att det skall förnedradt varda. Framför dig
går förtärande eld och omkring dig en mäktig storm.
O, så ondt detta gör, men, Herre, sådant är ditt verk,
och sådan är din väg!
Jag förstod, att det ljus, jag fått, borde framlysa,
och därför tog jag i med alla krafter för att sätta det
på ljusastaken, icke vetande, huru jag liknade Mose,
då han slog ihjäl egyptiern. Mina kära oomvända
anhöriga ville jag omvända på rak arm. Då detta
alldeles misslyckades, och jag i stället fick den befogade
tillrättavisningen, att jag själf borde äga mer ljus, innan
jag började lära andra, kom min själ i ett svårt mörker.
Jag kunde hvarken läsa Guds ord eller bedja. Huru
skulle jag i ett sådant tillstånd kunna segra öfver
världen? Det står ju, att segern, som öfvervinner världen,
är vår tro. Ja, men på hvem skulle jag väl tro? Jo,
på honom, som sagt: »Var vid god tröst, jag har öfv
er-vunnit världenÄnnu förstod jag icke sådana ord
utan var nära att förtvifla, men du, Gud, visste mitt
tillstånd och gaf mig tillfälle att få höra evangelii
predikan, under det jag aflade ett besök i Stockholm.
Jag kunde visserligen icke mottaga så mycket, ty det
stormade ännu häftigt i min själ, och jag var alltför
litet utarbetad, men så mycket kunde jag dock
emottaga, att den lilla lifsgnistan icke helt slocknade. Jag
var vid denna tid skild från allt kristligt umgänge.
Vid de kristnas sammankomster satte jag mig, en okänd
främling, långt tillbaka. Ibland längtade jag mycket
att få samtala med någon. En söndag, då jag varit i
Adolf Fredriks kyrka, stannade jag kvar på
kyrkogården för att vänta på läraren, pastor Janzon. Jag
föresatte mig att, ifall han komme ensam, drista mig att
lilltala honom, men till min sorg hade han sällskap,
och så gick detta tillfälle mig ur händerna. En annan
I’/mg under denna tid af andligt mörker mötte jag vid
F.Isa Borg. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
