Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1857—1874 - Femton år i Gefle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
nämligen själf aldrig varit lycklig under min skoltid.
Att studera och lära var min lust, men den pedantiska
tonen i den tidens pensioner var mig en plåga. Min
största förskräckelse var därför att själf behöfva bli en
»barnplågare», och att undgå detta utgjorde mitt
dagliga böneämne. Där jag låg inför Herren med begäran
att få veta hans vilja angående den tilltänkta skolan,
gaf han mig följande språk: »Detta gjorde han för att
försöka dem, men han visste väl, hvad han ville göra.»
Orden uttyddes så för mig, att Herren själf ville åtaga sig
saken. Och på denna grund lofvade jag att börja med
skolan. Gud hörde min bön och halp mig, så att jag
slapp blifva »barnplågare». Barnen voro lyckliga i sitt
skolarbete, och många bland dem, som jag sedan råkat,
hafva enstämmigt förklarat, att skoltiden var deras
lyckligaste tid.
Denna skola var alltifrån första början för mig ett
missionsfält. Herren välsignade mitt arbete trots brister
i många afseenden, och hans Ande verkade genom
ordet bland barnen. Några af dem, hvilka Herren
kallade hem, gåfvo klara vittnesbörd om hvem de tillhörde.
Min skolverksamhet i Gefle fortfor i l 5 år med ett
barnantal af omkring 60 årligen. Under tiden
förberedde mig Herren för ett annat arbete på ett sätt, som
jag då icke förstod, och som mycket förbryllade mig.
Fordringarna med afseende på skolor ökades år från år
särskildt genom statens nyinrättade seminarier, och jag
kände plikten af att följa med min tid. Min förra håg
för läsning var heller icke släckt. Jag köpte böcker
hoptals för att bereda mig för mitt kall, men — här
kom ett oöfverstigligt »men». Mitt hufvud var
öfver-ansträngdt och förmådde icke lyda viljan. För själfva
skolan räckte ännu tankeförmågan någorlunda till, men
så snart eftermiddagen skulle användas till själfstudier,
var det alldeles slut med mina krafter, och en svår
ihållande värk med kontusion åt hjärnan inställde sig.
Vår skicklige läkare försökte alla möjliga botemedel men
lyckades blott för ögonblicket gifva lindring. Här blef för
mig en verklig kamp, ty jag förstod icke Guds vink.
Om jag förstått den, hvilken nöd hade jag då icke
besparat mig! Som jag blef ordinerad att tillbringa någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
