Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 1 - Överföring av elektronisk bildinformation, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Samplingsmetod med största
informationskapacitet. A är en samplingspuls från sändarsidan efter
överföring med begränsat band, s (tn) • Un (t), och
B är en samplingspuls på mottagarsidan.
Sampling method with maximum information
capacity.
Med det västeuropeiska TV-systemets videokanal på
ca 5 MHz och det förut angivna antalet urskiljbara
amplitudsteg erhålles informationskapaciteten C oo
40 • 10° bits/s. Detta värde är tydligen ungefär
dubbelt så högt som det tidigare beräknade, vilket
grundade sig på systemets verkliga prestanda. Det
är nämligen inte möjligt att med konventionell
avsökningsteknik uppnå en kanals teoretiska
informationskapacitet, vilken av bl.a. Gabor formulerats på
följande sätt: I ett frekvensintervall A f och
tidsintervall A T kan en signal anges med högst
2 • A f • A T oberoende pulser. Detta motsvarar med
andra ord 2 pulser per period vid gränsfrekvensen f.
I ett normalt TV-system kan visserligen en sinusvåg
med frekvensen f överföras men per period erhålles
då endast en signifikativ puls. De två halvperioderna
är nämligen inte oberoende av varandra, ehuru de
av hävd betraktas som två bildelement.
Hur skall man gå tillväga för att fullt utnyttja en
viss kanalbredd? Shannons matematiska formulering
av Gabors sats lämnar anvisning härom, fig. 1. En
godtycklig, kontinuerlig funktion s(t) med
bandbredden A f kan approximativt bestämmas genom att
i punkterna tn = n/2 A f avkännas eller "samplas"
med funktionen
Un(t) =
sin 2 Ji A f (t — n/2 A /)
(2)
2ji A f (t —n/2 A f)
Un = 1 för t = tn
Un =0 för alla andra samplingspunkter.
Man kan nu bilda en funktion [s(0] som i varje
samplingspunkt får värdet s(t):
[*(«)] = ls(t„) -Un (t)
(3)
Om originalbilden på sändarsidan delas upp i
punkter och från varje punkt erhålles en puls som är
smalare än 1/2 A f får denna efter transmission i en
amplitud- och fasriktig kanal A f samma form som
8(tn)’ün(t). De olika pulserna har inte påverkat
varandra och deras summa återger approximativt
originalförloppet. Om man samplar den mottagna
signalen med smala pulser på intervallet 1/2 A f har
man alltså uppnått det maximala antalet bildelement,
nämligen två per period vid gränsfrekvensen. Meto-
den erfordrar dock att kanalen har mycket goda
egenskaper samt att delar av utrustningen på
sändar-och mottagarsidan ges stor bandbredd.
Originalförloppet och överföringssystemet
Vid dimensionering av ett elektroniskt
bildöverföringssystem bör man givetvis söka anpassa detta
både till bildförloppet på sändningssidan och till
mottagningssidan, där ögats egenskaper är den
betydelsefulla faktorn. Originalförloppet har vanligen
betydligt större informationskapacitet än vad som
är tekniskt och ekonomiskt möjligt att överföra med
elektroniska medel. Man gör därför redan från
början en begränsning, som bl.a. innebär att den
enskilda bilden får färre bildelement och signalnivåer
än vad som motsvarar originalet. Denna
kvalitetsförsämring är påfallande vid återgivning av
stillastående bilder men märks mindre i en dynamisk
bild-följd. Efter uppdelning i bilder och bildelement
kvarstår hos ett bildförlopp en avsevärd redundans,
större vid finare uppdelning. För ett TV-system
enligt ovan räknar man med 98 % respektive 50 %
sannolikhet att angränsande bildelement har samma
luminans i en ordinär respektive detaljrik bild. I
två närliggande bilder blir vidare 80—90 % av
antalet bildelement oförändrade, medan ett
konventionellt systems kapacitet medger förändring av
samtliga bildelement. Man måste dock tänka sig att varje
bildöverföringssystem, uppdelat i oberoende bilder
och bildelement, utnyttjar informationskapaciteten i
genomsnitt lågt, om det med frihetsgraderna åsyftade
stora antalet kombinationer skall kunna uppnås.
Försök att minska bildernas statistiska redundans
erfordrar jämförelser mellan angränsande
bildelement och bilder, vilket oftast leder till komplicerade
teletekniska lösningar. Det är då betydligt enklare
att i första hand minska den icke-statistiska
redundansen genom att för ett bildförlopp inte fastlägga
större bildelementantal och bildfrekvens än som är
nödvändigt med tanke på följande länkar i
överföringskedjan. I bildförloppets analys, olika slag av
korrektioner samt moduleringsförfaranden har man
sedan ytterligare möjligheter till effektivt utnyttjande
av transmissionskanalen.
Fig. 2. Olika typer av linjeformad avsökning. A avser
likformig och B olinjär avsökning samt C avsökning
enligt systemet "dot arresting".
Different types of straight line scanning.
ELTEKNIK 1958 1 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
