Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 2 - Lokalisering av störtade flygplan, av R G - Mottagarrör för robotar, av R G - Värmeproblemet i effekttransistorer, av B P
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lokalisering av störtade flygplan. Att snabbt återfinna
flygplan som störtat i glest befolkade områden kan ibland
vara mycket svårt och tidsödande. I Kanada har man
konstruerat en elektronisk indikator, som är av sådan
robust mekanisk och elektrisk konstruktion att den anses
kunna överleva svåra chocker samt temperatur- och andra
påkänningar vid störtningen och därefter utsända
radiosignaler med en räckvidd av upp till 10 svenska mil under
flera dagar. Räckvidden är dock synnerligen beroende av
de aktuella terrängförhållandena. Apparaten har visat sig
funktionera vid temperaturer mellan — 50°C och + 50°C.
Själva sändaren, som i viss utsträckning är
transistori-serad, arbetar i pulsdrift på en frekvens av 243 MHz,
genererad av en subminiatyrtriod. För att spara på
batterierna nyttjar man intermittent drift på sändarrörets
glödtråd. Batterierna är av nickel-kadmiumtyp och de har
gynnsam temperaturkarakteristik samt låg vikt i
förhållande till laddningskapaciteten ( D Makow i Bull. of the
Radio and Electrical Eng. Div., Nat. Res. Council of Canada
juli 1957 s. 1—3). R G
Mottagarrör för robotar. Mottagarrör som ingår i
elektroniska utrustningar för robotar måste arbeta
klanderfritt under ytterst ogynnsamma förhållanden, t.ex. hög
temperatur och svåra mekaniska påkänningar i form av
chocker och vibrationer samtidigt som apparatens
funktion kräver stabila elektriska data och snabb
uppvärmning av katoden efter tillslag. Det har på sistone blivit
alltmer tydligt att de som pålitliga rubricerade
miniatyr-och subminiatyrrören i många fall inte tillfredsställer
kraven på funktionssäkerhet inom robottekniken.
Sålunda är rörens resonansförhållanden vid vibrationer
av stor betydelse. Dels får man mikrofoni genom
vibrationerna och dels får man vibrationsutmattningar, som
kan ge sig tillkänna som förslitning av glimmerdetaljer
eller som andra rörfel. Genom ändringar i
elektrodmontaget, framför allt innebärande en förkortning av systemet
har man lyckats att nedbringa resonanserna till ett
minimum inom området 30 till 3 000 Hz.
En annan viktig faktor är de plötsliga kortslutningarna.
En vanlig orsak härtill är smuts och damm som kommer
med vid rörens montering trots all kontroll och alla
rengöringsoperationer. En ytterligare skärpt kontroll synes
vara nödvändig.
Snabb uppvärmning av katoden efter tillslag är önskvärd.
Man brukar anse att om man uppnår 95 °/o av
anodströmmens slutvärde (treminutersvärde) 10 sekunder efter
tillslag är detta ett bra resultat. Snabb uppvärmning kan
nås genom att minska isolationen till glödtråden, vilket
dock naturligtvis ökar strömläckaget mellan katod och
glödtråd. Om man ökar sluttemperaturen på katoden
uppnås önskad anodström snabbare men detta förfarande
medför flera nackdelar. En tredje metod är att använda
ett mindre fast katod-glimmermontage men då försämras
mikrofoniegenskaperna. Man tror att den bästa lösningen
blir att nyttja principen "high potting" dvs. man ger
glödtråden en överspänning under en kort tidsperiod efter
tillslaget, varefter spänningen får återgå till normalvärde.
Hur detta förfarande praktiskt skall realiseras är under
utredning.
Stabiliteten i elektriska data hos nuvarande pålitliga rör
liksom reproducerbarheten mellan olika rörexemplar bör
för robotbruk kunna förbättras åtskilligt. Man kan snart
vänta sig skärpta provningsföreskrifter i förhållande till
de som nu gäller i MIL-E-1 C.
Den drifttemperatur (kolvtemperatur) som krävs eller
inom kort kan komma att krävas för rör i robotar ligger
vid 250°C och däröver. Detta kommer i många fall att
medföra att kolvar och fötter måste tillverkas av
hårdglas. Som ett lämpligt glas nämnes Corning 7350.
Med planerade eller redan vidtagna förändringar i
inot-tagarrörens konstruktion — av vilka några ovan relate-
rats — anser man sig inom kort kunna släppa ut en
rörserie av högre kvalitet än de nuvarande pålitliga rörens.
Samtidigt betonas att gränsen för förbättringar av
konventionella miniatyr- eller subminiatyrrör snart torde vara
nådd. Man råkar lätt in i ett läge av kompromisslösningar,
där en förbättring i ett avseende medför en försämring i
ett annat. Ytterligare framsteg måste därför baseras på
nya grundförutsättningar. Bland dessa kan nämnas de
staplade keramiska elektronrören — aviserade för något
år sedan — som nu synes närma sig produktionsstadiet
(R W Slinkman i The Sylvania Technologist okt. 1957
s. 102). R G
Värnieproblemet i effekttransistorer. Värmetransporten
i en transistor åskådliggöres enklast med en ekvivalent
elektrisk krets, fig. 1.
Strömmen motsvarar här transporterad värmemängd per
tidsenhet och spänningsfallet över motstånden motsvarar
en temperaturskillnad. Motståndens storlek bestäms av de
olika materialens termiska koefficienter och geometri samt
vid Rr även av emissionskoefficienten.
övergångsskiktet får högst anta en temperatur av ca 85°C,
vilket är den maximala temperaturen för godtagbar
livslängd hos transistorn. Spänningsfallen över Rx och R2
motsvarar temperaturminskningen mellan övergångsskiktet och
transistorhöljet respektive höljet och en punkt på
kyl-flänsen där värmetransporten går över till den omgivande
luften medelst konvektion (/?cJ och strålning (Rr). R2 kan
vanligen försummas och det blir då möjligt att
karaktärisera värmetransporten i transistorn med två termiska
re-sistanser Oj och Oc> motsvarande R± respektive
kombinationen Rc, Rr-
Oj uttryckes i °C per watt förlusteffekt i övergångsskiktet
som avleds till höljet. Dimensionen framgår av analogin
Ä = [V]/[A]; O = [°C]/[Ws/s]. Øj är alltså bestämd
av-transistorns konstruktion, men 0C) som definieras analogt,
kan varieras med utformningen av kylflänsarna. Både Oc
och Oj kan bestämmas enligt vissa experimentella
metoder.
En transistor med Oj — 0,5, vars hölje hålls vid en
omgivningstemperatur av 26,5°C genom fläktkylning, kan
alltså maximalt avleda förlusteffekten (85 — 26,5)/0,5 = 117
watt. Om kylningen åstadkommes med en kylfläns i en
omgivning av temperaturen Ta gäller följande relation:
Wmax (Oj + Oc) =85 — Ta, där \Vmax är den maximalt
tillåtna förlusteffekten. En kylfläns av koppar med
dimensionerna 5 X 5 X 1/16", som är svartmålad, ger Oc= 1,5
och således Wmax = 19,5 watt. Om samma kylfläns är
omålad blir \Vm(lx endast ca 14 watt. Detta är en
anmärkningsvärt stor skillnad, som visar betydelsen av svarta
kylflänsar även vid lägre temperaturer. Vid maximal
förlusteffekt är transistorhöljets temperatur Tc max — (85 Oc +
+ Ta Oj)/(Oc -f Oj) (I G Maloff i Electronic Industries
dec. 1957 s. 54). BP
Fig. 1. Ekvivalent elektrisk krets för värmeflödet i en
transistor.
ELTEKNIK 1958 1 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
